Den 22 November. Westmanlands läns tidning innehåller en uppsats kallad ,Om våra erbarmliga Ständer, deri några vigtiga sanningar upprepas, hvilka synas vara på väg att blifva glömda. W.T. motiverar det saftiga i sitl framställningssätt dermed att den måste nämna alla saker vid deras rätta namn; det som är ,erbarmligt, måste alltså också henåmnas erbarmligt, o. s. v. För oss simpelt och ensaldigt solk synes detta räsonnemang otvifvelaktigt ratt och naturligt; men W. T. bör ihågkomma, att det sinnes något som kallas ,god ton och finare takt, inför hvilken det just är namnet som man afskyr, under det man alltför väl tolererar sjelfva saken. Att kalla lögnen ,lögn och bedrageriet bedrägeri är inför denna ,goda ton ett större brott än att både ljuga och bedraga. Vi befara sålunda att W. T:s uppsats inför denna goda ton, med dess, för att låna ett bekant uttryck, ,gutta-percha-moral, kommer att väcka åtskillig ,skandal, men icke förthy taga vi oss friheten återgifva det hufvudsakliga af samma uppsats, erinrande att det näppeligen ges någon sanning, som vid något stadium af sitt tramträdande icke väckt -skandal. Vår hederlige Westmanlänning yttrar: Hvad är en representativ församling, eller hvad bör den åtminstone vara? Och hvad måste man fordra af densamma ? En representativ församling är sin nation i sammandrag. Den är på samma gång dess blomma och dess kärna; sammanfattningen af all dess intellektuella och sedliga storhet; dess ideer, dess intressen, dess redlighet och kraft. Den är folkets genius, som rådslår och beslutar om dess öde — dess viljas obestickliga uppenbarelseorgan. Men för att vara detta, måste den vara vald af och utur hela nationen. Ingen samhallsmedlem med tillräckligt sjelfständig ställning och tillräckliga insigter, för att välja på en hederlig man, får fattas vid valet. Endast i sådant fall skall den representativa församlingen hafva en moderlig grund, ur hvilken den lik Anteus ständigt kan hemta nya krafter. Af en så sammansatt församling fordrar man i främsta rummet sjelfviskhetens underordning under patriotismen, de enskildta intressenss uppoffring åt de allmänna. Man fordrar vidare klokhet i rådslagen och sjels—g ständighet i besluten. Man väntar att der finna den klara insigten i landets behofver och önskningar, samt snillet och fyndigheten, fruktbara på utvägar att afhjelpa dem; den skarpa följdrigtigheten i motiveringarne, vältaligheten, som griper och öfvertygar; den parlamentariska takten, som alltid finner sig, samt först och sist ärligheten, omutlig som underjordens domare,