skön i sin stillbet, berusande, förtrollande i sitt vakna lis. I det stora sörmaket i Arly cottage sken äfven solen in emellan camelier och lauriers roses i fönsterkarmen, och upplyste den vackra boningen, spridande. en sorts fåerisk dager öfver den unga flickan, som satt ensam i en liten causeuse. Hon läste. Det var Eugene Sues sista roman. Hon var ung och behaglig, med 19 års rosor på kinden, ungdomseld i blå ögon, leende på läpparna och vackra blonda lockar kring den fina halsen. Hennes yppiga, men smårta gestalt upphöjdes af en ljusblå taftsklädning med många volanter. Hon läste men ofta irrade blicken bort till den öppna glasdörren. Vid minsta buller for hon upp. Då rullade en vagn hastigt in på den sandade gården. Den unga flickan flög upp, såg sig i spegeln, tog en virkning och satte sig vid fönstret. — Baron de Marigny! anmälte lakejen. Waldemar de Marigny inträdde. Fyra år hade mycket förändrat den unge mannen; han var blek, men skönare än förr, en dyster eld brann i ögat; det glada leendet var borta. — Miss Victory, sade han, jag kan helsa från majoren och mrs Valmy; de komma hem om en timma. Victory smålog. Waldemar satte sig midt för henne i fönsternischen. — Jag har något nytt att berätta er, baron Waldemar, sade hon; Rosita är förlofvad. — Med hyem? frågade Waldemar; bon är mycket ung ännu. — 15 år, sade Victory, blir sexton i Juni. Edgar Darville är hennes lycklige fåstman.