devuerad medhjelpare i alla reaktionära och mo solksriheten rigtade sträfvanden, kan vara tran: kil för allt motständ, och disponerar derigenon äfven den andra sjerdedelen, d. v. s. hälften a representationen. Vi äro långt ifrån att påstå, det alla, som till. höra dessa stånds majoritet, handla male fide; men den sjelfviskhet, som åtföljer kast. andan, förvillar deras begrepp. De identifiera sina enskilda intressen med statens och inbilla sig, att den sednare icke kan bestå utan de förra. — Det förhåller sig icke på samma sätt med borgareståndet. Det skall representera landets köpmannaoch sabriks-industri; men hvar äro industri idkarne? Hlott ifrån de större staderne jemte bruksdistrikterna ankomma några sådene, för öfrigt utgöres ständet af städernes juridiska tjenstemän. Borgerskapet i städerne, hvilkas tid i allmanhet är helt och hållet upptagen af deras yrken hafva sällan någon stund öfver att egna åt allmänna ossentliga förrättningar. De knota oftast, om ock onödigtvis, då deras tid tages i anspråk af kommunen; och att deras uppfostran icke är sådan, att många utaf dem kunna sändas till en representativ församling, derföre har elementarläroverkens ensidighet och folkskolans oduglighet sörjt. Detta veta köpstadsmännen, och derföre taga de till detta värf de bästa, de hafva — — sina jurister. Det kunde tyckas, som älven dessa män skulle hafva en osjelfständig ställning och kunna vara åtkomliga för impiiser från maktens sida. Man måste emellerlid medgifva, att detta blott undantagsvis är händelsen. Rättens och lagens studium och tillämpning, som utgör deras yrke, meddelar i allmänhet styrka och rättrådighet åt karaktären. Juristerne hafva i alla stater varit de sista, som gifvit efter för usurpationen; de, som längst försvarat ordningen och rättigheterne. Och detta är väl; ty genom sitt biträde meddela de rättens sanktion åt våldet. En betydande del af borgareståndet utgöres alltså af män, s m icke egentligen höra till den klass, de representera; men detta är till det helas fördel. Dessa mäns närvaro i förening med den omständigheten, att nästan endast större köpmän och fabrikanter bilda ståndets återstående del, har hindrat skråandan att der göra sig hemmastadd. Der finnas de praktiska insigterne, en icke obetydlig grad af patriotism och sjelfständighet (någon gång, särdeles i anslagsfrågor, gifvande vika för konsiderationer), samt till och med mycken parlamentarisk förmåga. Detta stånd har nästan fysiognomien af en på allmänna val grundad församling. Det passar icke i stycke med de öfriga. — Bondeståndet slutligen är åter en afskild kast. Hvad man der saknar, är förnämligast insigterne och förmågan, hvilka det tillfölje af sin isoiering till och med hafver svårt att genom riksdagsvana förvärsva sig. Hvad man emellertid sett, är, att bönderne, i kampen för sina enskilda intressen, äro lika litet patriotiska, som adel och prester, samt att de i ofördragsamhet närma sig de sednare. Detta hafva de bevisat i bränvinsoch tullfrågorne, samt i frågan om judeemancipationen. Hela skillnaden ar, att deras intressen äro af mera allmän natur och att de icke hafva några monopoler att försvara, hvadan deras verksamhet just derigenom blifver mera patriotisk och gagnande. Föröfrigt representera de icke Sverges arbetsklass, utan en slags lägre jordbruksaristokrati, hvilken emellertid står på mycket säkrare fötter än den högförnäma. Sådan är denna representation. Den representerar icke nationen, ty den har en talrik och bildad medelklass och en ännu talrikare klass arbetare utom sig, hvilka med ständigt växande förbittring betrakta de 4 ståndens oförmåga, att häfda landets rätt och föra sakerna framåt. Den saknar alla de egenskaper, som göra en representativ församling, vi vilja icke begära stor och lysande, men nyttig och 22 ———