oåtkomlig sör menniskofruktan och consid tioner. I monarkiska stater, der den executiva makten har en mer oberoende ställning, och med representat onen delar lagstiftningsrätten, har församlingen ännu en pligt, till hvars uppfyllande den behöfver nationens hela moraliska kraft samlad i sin hand; denna pligt vilje vi kalla — — — det lagliga motståndets. Historien har lärt oss, att furstar i allmän het ej haft stor vördnad för menniskans och medborgarens rättigheter. Alfred den stores sats, att hans foik borde vara så fritt, som dess egna tankar, har aldrig varit i deras smak, och är det nu mindre än någonsin. Fordom kränktes dessa rättigheter, emedan furstarne ej begrepo och erkände dem; i dag kränkas de, oaktadt de både begripas och erkännas. Furstarne vilja framförallt hafva makt. De oktrojera författningar, när de äro i nöd, eludera dem, så länge de finnas, våldföra och bortkasta dem, när de tro sig säkra. Och detta allt göra de, för att tillfredsställa en passion, som man upphöjt till rangen af gudomlig rättighet — hersklystnaden — -qua nulla sevior pestis stygiis sese extulit undis. Hvar skulle val nu de menskliga samhällena besinna sig, om icke denna heliga ratt. motståndets rätt, blifvit åt dem förvarad? Huru skulle de se ut, om ingen makt funnits, som varit pligtig och förmått utöfva densamma? Nåväl! huru motsvara rikets ständer denna bild af en representativ församling? Hvar är patriotismen, hvar uppoffringen, hvar statsmannaklokheten, hvar sjelsständigheten? Hvar äro talangerna, hvar öfvertygelsens makt, hvar de glänsande föredragen ? Hvar slutligen det energiska motståndet mot inconstitutionella tilltag och attentater? De finnas visserligen derinom dessa ingredienser, men de utgöra icke det helas karakter. De äro tvertom som ropandes röster i öknen, de måste förstummas för privilegiernas och egennyttans skrän, för kryperiet och servilismen, som vill insinuera sig, för bigotteriet. som himlar sig. I patriotismens och de allmänna intressenas ställe har man i och med ståndsprincipen gjort sjelfviskheten och egennyttan till den förherrskande känslan inom församlingen; i sjelfständighetens och motståndskraftens ställe, har man fålt devuemanget och considerationerne, som för hälften af representationen blifvit en religion; i de glänsande föredragens ställe torra och nyktra raisonnemanger eller lösliga sofisterier, ämnade till försvar för sjuka saker. Låtom oss först betrakta detta riddarhus! Hvad är det väl? En aristokrati? Englands öfverhus skrattar öfverljudt åt dylika orimligheter. Denna här af löjtnanter, kammarjunkare, ordinarie och extra ordinarie tjenstemän, utan förmögenhet, utan sjelfständig ställning, oftast utan insigter, som så käckt förklara sig vara tbronens stöd och som bilda riddarhusets majoritet — de skulle utgöra en aristokrati? Ack! de ega af aristokratien endast pretentionerne! De utgöra blott en servil voterings-cohort, och genom dem beherrskar regeringen en sjerdedel af representationen. — Och sedan presteståndet? Det är åtminstone hvad det vill vara — en hierarkisk embetsmannakår, hvars ställning är grundad på betydande inkomster, samt på lärdom och insigter, ehuru dessa icke äro af praktisk natur och derföre icke stort gagna på riksdagarne. Men detta stånd bar ett prestadömes hela orörlighet, dess hela motvilja mot hvarje framåtskridande. De befinna sig väl vid sina feta brödstycken och viija för all del ingen förändring. Deras mål är framför ait kyrkans intresse och bestånd, och dermed förstå de ortodoxi, samvetstvång, biskopsstolar, prebenden, feta pastorater o. m. d. Förstår regeringen blott att visa dessa saker tillbörlig respekt; så har den i riksdags-clereciet en villig och