d. 9 November ), eller att man här ieke vågar säga nej, och icke vill säga ja, utan der) Då detta bref väckt ett visst uppseende, vilja vi derutur meddela det hufvudsakliga: Seden brefskrifyaren anfört de olika tydningarne af gen. Canroberts beskickning och förklarat, att ingen sätter tro till påståendet, att generalens ärende var blott och bart öfverbringandet af Hederslegionen, yttrar han: Hvad är det då? Om jag ån icke tilltror mig att gifva ett bestämdt svar på den frågan, tror jag dock att man, genom att gifva akt på några särskilta omständigheter, som synas stå i sammanhang med generalens besök, skall kunna bilda sig en rigtig föreställning om hvad som egentligen ligger bakom allt detta. Jag har förut talt om baron Bondes hemliga och förtroliga beskickningar till Paris. Friherren ansågs då, och med rätta, att vara kon. Oscars högra hand. Vare sig härmed hurusom helst, alltnog att bemälte friherre efter återkomsten från sitt sista besök i den franska kejsarstaden, synes hafva förlorat något af sitt förra inflytande i kamarillan, ja det omtalas t. o. m., att han skall hafva fallit i fullkomlig onåd, samme man, som nyligen lyste i Nådens fulla solsken! Hvad har då händt, som kunnat vålla denna plötsliga förändring ? Intet mer eller mindre, efter hvad som blifvit mig sagdt, än att den mycket ärade friherren under sitt sista uppehåll i Paris i väsentlig grad öfverskridit sina instruktioner. Man berättar om en lysande diner hos kejsar Napoleon, efter hvars slut H. Kejserliga M:t skall bafva haft ett samtal med honom om vissa mera kinkiga frågor rörande svenska hofvets politik, hvarvid friberre B. icke blott lär bafva ådagalagt en temligen ediplomatisk upprigtighet, utan äfven gått så långt i kordialitet, att han, naturligtvis på sin monarks vägnar, gifvit kejsaren åtminstone ett halft löfte, att Srerige till våren skulle sluta sig till vestmakternas sak. Ar denna anekdot sann, hvilket jag för min del verkligen tror, blir det ej så svårt att sluta sig till den djupare afsigten med Canroberts beskickning. När allt kommer omkring, åsyftar den måhända att få den af friherre B. utställda vexeln honorerad, och man kan då ganska lätt förstå, att svenska hofvet befinner sig stäldt i ett kinkigt dilemma. Att protestera mot friherre Bondes rättighet att gifva sådana slags obetänksamma löften är i och för sig en lätt sak, men att protestera mo: sjelfva vexeln, när den en gång är dragen, är i sanning mindre lätt och torde svårligen kunna ske så, att franska hofvet finner sig tillfredsstäldt med ursäkten. Konung Oscar och hans kabinett befinna sig således för ögonblicket i stort bryderi, och goda råd äro här dyrbara. Alt rent ut säga nej vågar man knappt; säga ja vill man icke; att längre förhala eller blott söka uppskjuta den afgörande tidpunkten, skall utan tvifvel möta större vanskligheter nu än förr, sedan general Canrobert star i förmaket, ankommen på sip kejsares vägnar med den berättigade förhoppningen, att svenska hofvet mu ändtligen skall bryta den långa tystnaden och uttala ett bestämdt ord. Härtill komma ännu åtskilliga förargliga omständigher, i synnerhet en. Man börjar hysa bekymmer för en alldeles icke otänkbar efterråkning (en långt ifrån bebaglig aning) för den händelse, att vestmakterna slut igen skulle tycka, det man frestade deras tålamod utöfver gränsen för det rimliga. Man kan ej dölja för sig sjelf den möjlighet, att de skandinaviska rikenas ställning gent emot vestmakterna kan hafva blifvit något modifierad derigenom, att vi så länge undvikit taga parti för dem, och att alltså — då nödvändigheten att taga detta parti nu i alla fall engång kommer äfven för oss — man kanske dervid skall knyta åtskilliga vilkor ,a part, hvarom ej skulle uppstätt fråga på ett tidigare stadium. Enligt hvad ryktet säger — det är för öfrigt blott en ny förökad upplaga af ett rykte, som redan i fjol ungefär vid denna tid uppdykade — skulle det i sådan händelse egentligen gälla Danmark; men konung Oscar skulle under alla omständigheter derigenom komma i en mycket falsk ställning; och huru ban än lyckades för sin del arrangera saken — vi antaga det lyckligaste alternativet — skulle han dock svårligen kunna förebygga, att hela den skandinaviska idgen, som i denna tid återigen så betydelsefullt visat sig på den politiska horizonten, blir lemlästad, och att iore skakningar skola framkalias, som från Danmark torde utbreda sig och omfatta hela Norden. Jag talar här, såsom ni måhända torde förebrå mig, i gåtor, men det torde kanske snart lemnas mig tillfälle återkomma till denna sak och då uttrycka mig tydligare derom. Tiden närmar sig, då kronprins Carl, enligt hvad som bestämdes i somras, skall begifva sig till Norge såsom vice-konung. I detta ögonblick röjes emeller tid plötsligt ett och annat, som väcker tvifvel, huruvida det verkligen blir någonting af hela detta vice konungaskap. Detta torde säkert förundra er, men jag bar skäl för min åsigt. Ehuru kronprinsens utnämning till vicekonung i Norge synes vara en alldeles. speciel administrativ sak, som ej bar beröring med andra sväfvande politiska frågor, tror jag mig kunna försäkra, att äfven i denna sak spelas ett och annat bakom kulisserna, hvilket ej är utan sammanhang med de politiska förhållandena öfverhufvud. Låtom oss se tiden an! mar trsRUERERERNEKRRVRRFRRR . ER NV O0—