— — —— Och han framtog en väl sammetbunden upplaga af Runeberg. dyrbart prydd med guldspännen och kanter i ciceleradt guld. På den blå sammetgrunden fe Isabella de Mamonville, med den grefliga kronan ver. Isabella tackade varmt och hjertligt. — Ack. sade Waldemar, min gåfva är nu för ringa; lady Isabella, min goda tante, om du ville någon gång bära detta, vore jag lycklig. Lady Isabella satte småleende det vackra halsbandet af stora orientaliska perlor på sin hals; det gick 4 gånger om och slöt med ett juvellås. — Tusen tack, Waldemar, men detta är för dyr bart, det är icke från Sverige. — Ja, från Svenska kusten; den år rik på musslor. — Jag samtycker att bära det tilldess du får en brud: då tillåter du mig att fästa detta dyrbara smycke kring hennes hals. — Nej tusen gånger nej! du, min tante, måste bära det, du, lady Isabella, lofva mig det. — Vi få se, sade lady Isabella skrattande. Och nu berättade Everard lätt och underhållande, huru de kommit till Stockholm, till exellensen, Waldemars morfar, huru ban fört dem ut i verlden, huru de roat sig hela vintern, men mot våren rest till Upsale; huru Everard med intresse skådat det märkvärdiga der, hnru han lemnat Waldemar och rest nedåt södra Sverige, der grefve Stjernfelt egde ett stort fideikommiss — ett vackert gammalt slott från gråa forntiden — huru de slutligen mötts i Götheborg med samma längtan att resa hemåt. — Men hvad gjorde du i Upsala så länge? frågade lord Adhemar sin unge frånde. — Jag tänkte på min lilla fästmö, sade Waldemar, och förskref handskar åt lady Isabella.