Korrespondens. Stockholm den 16 November. Då detta bref till er anländer är general Canrobert redan på väg härifrån till Köpenhamn, och Stockholmsboarne få åter en tid hvila upp sig efter sitt myckna hurrande. Ännu i går afton, då generalen väntades göra ett kort besök på den militärkonsert som af Andra lifgardets musikkorps hade blifvit arrangerad uti Lacroixs salong, var Brunkebergstorg under flera timmar alldeles uppfyldt af åskådare, redo att vid generalens ankomst till och bortfärd från konserten låta sina känslor skalla i rymden. Dock, som af gammalt innevånare i hufvudstaden, känner ni att hurrande är Stockholmarnes passion. Det begagnas med lika för del, om jag så får uttrycka mig, både i solsken och regn. Vill man uttala glädje och bifall, så hurrar man; vill man åter gifva luft åt barm och förbittring, så utgör hurrandet äfven ett nödvändigt ackompagnement till fönsterinslagningarne, såsom presidenten Hartmansdorff och sal. erkebiskop Wingård mer än en gång fingo erfara. Ja, ibland hurras det blott, som det tyckes, utaf gammal vana, utan att någon kan bli klok på hvad dermed egentligen skall uttryckas. Ånnu är det lyckjaetvis ej så långt kommet med solksångsaf