——— Waldemar blickade upp, hans ögon fingo en hö gre glans, bela hans väsende mera eld, mera värma. Dolorez suckade och ssmog sig ut. Lilla Rosit: sprang efter henne: Kom Dolorez så skola vi plock: de spanska drufvorna, som mrs Valmy äter så gerna Snart komma väl majorens. — Lady Isabella, sade Waldemar, jag har hålli mitt löfte; jag har sett min morfar; jag har studera och läst mycket, men aldrig sett någon som liknad dig, ålskade tante: du var min tanke natt och dag Från barn blef jag man, ty det finns en känsla, son hastigt mognar ynglingens hjerta. o, lady Isabella såg mig nu, hvad jag bör göra, och jag gör det, vori det än att dö. Jag kysser ditt radband oeh dör mec fröjd. Lady Isabelln smålog. — Du är ännu ett barn, min Waldemar; hvarföre skulle du dö? Nej, lefva och blifva något stor och herrligt skall du, något hvaröfrer dina frände kunna fröjdas och känna sig stolta. Dn har läst myc ket, du bör gå in i diplomatiska korpsen och sökt att få medfölja en beskickning till främmande lånder Du bör se dig om i verlden. — Ja, du har rätt, lady Isabella. Resa vill jag — och jag vet hvart — till Spanien, till ditt herrliga fo sterland; der vill jag plocka granatrosor och lager oct komma hit åter och lägga dem för dina fötter. Isabella skrattade. — Gör det. — Men, apropos, tycker du icke min lilla Dolorez är vacker? — Vacker? sade Waldemar, ack ja, en god och bra flicka. — Ja, en liten engel, i fromhet och godhet, och ett hufvud så klart, så färdigt att fatta och uppfatta Du skulle tycka mycket om henne. — Jag, sade Waldemar, nej, likå litet som miss