före, tillsvidare och så länge det möjligen bär sig, söker förhala och fördröja det afgörande ögonblicket med underhandlingar? — dock likväl så, att man under tiden för den kära popularitetens skull, ställer sig i det yttre på det sättet och låter kamarillapressen föra ett sådant språk, att allmänheten nödvändigt skall tro att man är helt och hållet på vestmakternas sida, ja att man i själ och hjerta alltid varit det. Som ni sett, har den delen af kamarillapressen, som egentligen har till uppdrag att bearbeta den stora hopens opinion, redan långt mer än år och dag fört detta språk. Att konventionen med Danmark och de samtidiga rustningarne i båda rikena, hvilka omöjligen kunna få någon annan betydelse än att hafva varit rigtade mot vestmakterne, man må sofisticera huru som helst, — att, upprepar jag, konventionen och rustningarne uppenbart hafva svurit mot kamarillapressens språk, generar ej kamarillans hejdukar. Hopen tänker ej. Det ofvan åberopade märkvärdiga brefvet i Fedrelandet, som jag redan i min sednaste korrespondens i korthet omnämnde, och hvilket troligen nu som bäst gör sin rund i Danska, Norska och många svenska tidningar, har också här i Stockholm pjort stor sensation hos den som läst det; och j2g anser mig fördenskull böra i en och annan punkt göra några erinringar dervid. Fedrelandets korrespondent förmenar, att baron Bonde öfverskridit sina instruktioner då han på middagen i St. Cloud gaf kejsar Napoleon åtminstone ,ett halft löfte att Sverige redan instundande vår skulle gå med vestmakterna. Första frågan är då här om sjelfva factum: eller om friherrn verkligen yttrat något dylikt? Derpå svarar jag, att det ej blott här så berättats i de högre kretsarne, utan ock att det förekommer mig mycket sannolikt. Ty just samma språk, eller att kabinettet här var sinnadt att träda på vestmakternas sida och helt och hållet vore stämdt för dem, var också det språk som friherrn förde under sina beskickningar till tidningarne härstädes (jag begagnar med afsigt ordet i pluralis) hela sednaste vintern och våren. Huruvida friherrn öfverskridit sina instructioner, är naturligtvis svårt om ej omöjligt att afgöra. Med afdrag deraf, att han kanske yttrat sig något o-diplomatiskt, eller alltför öppenhjertigt och bestämdt, så anser jag dock det föregifna öfverskridandet mindre sannolikt. Ty hvad skulle väl afsigten vara med sriherrns tvåfaldiga, förtroliga missioner till Paris, om ej att förespegla kejsaren der detsamma som han varit använd förut och med framgång att förespegla hufvudstadens tidningsutgifvare? Kan något annat rimligt ändamål uppgifvas! Hvad slutligen friherrns iråkade disgrace beträffar, så tror jag dermed ej vara så farligt. Väl berättades, att någon köld (lätsad eller verklig, vågar jag ej afgöra) skulle rojts emot honom, straxt efter hans återkomst från Paris andra gången, och att bemötandet då varit annorlunda än förut. Men den sednaste tiden, eller efter Canroberts ankomst, har ej något spår af en sådan kallsinnighet märkts, och sfriherrns slägtförbindelser äro äfven af den beskaffenhet, såsom jag redan i ett föregående anmärkt, att man visst icke djerfves stöta friherrn för hufvudet. Tvertom: ju större farhågorna äro för en åter uppträdande opposition på riddarhuset, ju mera måste han cajoleras, utom det att friherrn sjelf har pennor till sin disposition, som kunde bli hvassa och stickande, om han sjelf skulle blifva sticken. Det mystiska yttrandet rörande Kronprinsens möjliga uteblifvande resa till Norge, betyder ej annat, än hvad man här länge vetat, eller att af denna resa blir ingenting, om aspekterna här antage en krigisk karakter. AE n —