AHA— ——8 Grefvinnan de Mamomvilles radband. Dolorez Marano satt vid sortepianot, hennes hvita fingrar öfverforo drömmande tangenterna; hon sjöng, och den nu fullt utbildade rösten var ljuf, ren, melodisk. Den unga flickan var icke ensam: i fönstersmygen bakom de tunga, gröna damastgardinerna satt Waldemar de Marigny och lilla Rosita. — Dolorez, söta Dolorez, sjung visan, som du och jag tycker så mycket om. Den unga flickan sjöng visan om Phoebi lyra på ren svenska, och det melodiskt sköna språket blef än skönare af den lätta brytningen i hennes röst. Waldemar skrattade. h — Du kan då svenska, senora Dolorez? frågade an. — Ja, det kan hon, och jag också; vi hafva läst det tillsammans i Nikanders dikter, som du glömde, sade lilla Rosita. Dolorez rodnade. Hon var 19 år och regelbundet skön, med denna varma och dock friska colorit, som är Spaniens dotter egen. Waldemar såg på den unga slickan, tankfull, drömmande. Då inträdde sakta lady Isabella med denna lätta, sväfvande gäng, som qvinnorna i Murillos land egen.