Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1855, sida 2

dröjde det ännu några år dermed, tilldess ban, i förledne December, som en oväntad åskstråle slog ned med sin första artikel i tidningen Fådrelandet. Dermed inträdde han i ett alldeles nytt stadium af sin verksamhet. Förut hade han skrifvit böcker, vändt sig till de lärde och vunnit ett aktadt namn bland dem: nu skref han tidningsartiklar, vände sig till allmänheten och blef dagens thema, till väckelse, harm eller sladdrande skandal. Han unnade från denna stund hvarken sig. eller verlden ro, utan fortfor att utslunga den ena branden efter den andra, så att hans Oieblicke slutligen hotade att blifva ett väldigt bål, som antingen måste sprida lågor och förödelse eller luttra den officiella kyrkan. Hans verksamhet i detta hänseende är alltför bekant, för att behöfva en beskrifning, och lig ger oss väl alltför nära, för att kunna full ständigt bedömas. Nu är han plötsligt bortryckt från densamma: var det förtidigt eller i rättan tid? — För tidigt måhända för dem, som önskade vara overksamma åskådare och betraktade det hela endast såsom ett pikant tidsfördris; i rättan tid utan tvifvel för dem, som kände slagen af hans väldiga hand och hvarken kunde afvarja eller återgälda dem, och hvilka helt säkert ej skola underlåta att i hans plötsliga död finna Forsynens skickel se, Guds singer, Herrans serskilta omsorg om sina sjenare; — men i rättan tid äfven för dem, hvilka med öppet sinne lyssnade till hans malmstämma och hos honom beundrade den entusiastiska oryggliga öfvertygelse, som bestått lisvets prof i med och motgång och för hvilken det nu blott återstod att vägas på dödskampens känsliga vågskal. Han dog icke för tidigt, ty han hade hunnit uttala det, han ville: han hade bekräftat det genom sitt lif och sin död, ty han dog med lugnt sinne, som icke ens hans svåra kroppsliga lidanden kunde betvinga, och med full förtröstan till sin goda sak. Kierkegaards rigtning var egendemlig, men hade sin stora sanning, om den än, såsom hvarje menniskoverk, måste bära ofullkomlighetens och ensidigh:tens prägel både i innehåll och i form. Man kan med rätta betrakta honom såsom en konseqvens af protestantismen, idet han än ytterligare lösgjorde sig från kyrkan, der allmänna (katolicismen), och uteslutande vände sig till individen, den enskilte, ställde sig i förhållande till honom och lärde, huru denne skulle förhålla sig till sig sjelf. Han inskärper med rätta, att kristendomen är innerlighetens religion, och om han än genom förde detta så strängt, att han ofta syntes glömma, ja verkligen glömde, att vi äfven äro materiella väsenden samt icke blott ande och tanke, var han dock i sin goda rätt, ty för honom, likasom för hvarje sannt och innerligt troende, var kristendomen det absoluta, hvarmed man ej kunde köpslå och afpruta något, utan som måste anamma i ödmjuk sjelslornekelse. Det skulle ju varit lätt att bevisa honom, att hans ,hårda tal ej passade för denna verl den, men det bekymrade honom ej, ty han följde trofast Honom, som förklarat, att ,mitt rike är icke af denna verlden. I Danmarks, Litteraturens och Kyrkans historia skall denne man intaga en framstående plats; för kyrkan skall han vara en osviklig pröfvosten, för sina medkristne en kraftig röst till efterföljelse och för sina medmenniskor en betydelsefull, gripande uppmaning till ,sjelfpröfning. Till denna ,Dagbladets tekning lägga vi följande ord ur ,Fedrelandet: Han, Danmarks störste rel giöse författare, lefde för idgen och blef den trogen intill andan. Han ville väcka det religiösa medvetandet, och många torde tacksamt erkänna, att han hos dem satt allvarstankar i rörelse, hvilka genom hans hj:lp fått en sådan makt i deras själ, att de aldrig mer skola lemna den. 0. P. tillägger: Den officiella kristendomens, det lutherska påfvedömets snillrikaste utmålare har nedlagt sin pensel, doppad i ironiens och hu morns outp ånliga färger. Blixtrarne af hans snille skola sakert afven i vårt sadernesland genomtränga många påsviska dimmor och afslöja det skrymteri, den kärlekslöshet, den högsard, den njutningsoch maktlystnad, som utmärker statskyrkan som sådan och så många af dess ,sanningsvittnen särskildt. Utrikes Nyheter, FRANKRIKE. Den stora indusfriarnae; f:A.