Det tyckes väl som en sådan plan ej skulle ha särdeles utsigt till framgång, men betraktar man saken närmare så har den rätt många chancer för sig. Svenska nationens lynne är, såsom Ehrensvärd säger, fullt af hetsigheter. Folket i allmänhet har tyvärr allt för mycken böjelse att öfverlemna sig åt sina känslor och inbillningar och berusa sig deraf. 1812 och 1844 årens förtjusningsriksdagar förete varnande minnen af dylika rus. Och nekas kan ej att kungörandet af en allians med vestmakterna och af ett förestående fredsbrott mot arffienden jemte tjenliga förespeglingar om Finlands återfående (likasom 1812 om förvärfvandet af Norge), vore, genom de glädjefulla förhoppningar deraf skulle väckas, en särdeles väl afpassad tidpunkt för att utskrifva riksdagsmannavalen och att rekommendera de allramest servila subjekter såsom Skungens vånnertill förtroende hos valmannen, hos hvilka det naturligtvis tillika inskärptes att de skulle vara högst otacksamma. när nationen nu fått sin vilja fram och Finland fås tillbaka, om de ej valde riksdagsmän regeringen till behag. Och hvilka tillgångar hafva ej höga vederbörande uti kamarillapressen här att när riksdagsmännen kommit hit bearbeta både dem och allmänna meningen och sinnesstämningen i hufvudstaden som verkar så mycket tillbaka på riksdagsombudens opinioner, och att på det sättet stimulera förtjusningen upp till önskadt gradtal. Emot Aftonbladet, som står ensamt, har nemligen kamarillan icke mindre än sex (s:r 6) tidningsorganer här, och med de Crusenstolpska ställningarne sju, för att bearbeta opinionen och inprägla riksdagsmännen hvad de tro och göra skola: Söndagsbladet, Folkrösten, Svenska Tidningen, Väktaren, Posttidningen (som nu rätt ofta blandar sin röst i kören) samt Polisbladet (Dagbladet), som nu, likasom i Carl Johans tider, alltid är till hands med -insända artiklar när man rigtigt vill slå an på -la masse. Ni ser härutaf att korten äro skickligt spelade, och att höga vederbörande ganska väl förstå hvad tidningspressen duger till. Kunde då Aftonbladet förmås att utaf moderolion-, som det heter, inskränka eig till ett mycket ljumt krigförande, så vore väl spelet vunnet, skulle jag tro: reaktionen mer segrande än någonsin, samt allenastyrandet och dess guttapercha-ministere komna alldeles helbregda och med trofker till på köpet från riksdagen! H. M. konungen höll i slutet af förliden vecka norsk konselj, och då blefvo ledamöter nämnde på norska sidan i den gemensamma svensk-norska handelsoch sjöfarts-komiten. De medlemmar som norska regeringen i Christiania föreslagit, och hvilkas namn ni förut sett uppräknade i tidningarne, blefvo då utsedde. Jag känner ej de utnämnde ledamöternas antecedentia eller hvad man af dem kan vänta, vare sig för eller emot saken. Önskligt vore om valet på norska sidan hade gjorts lyckligare än på den svenska. Tidningen Norrlandsposten i Gefle har företagit en belysning öfver de svenska ledamöterna, som lofvar att blifva upplysande, och som torde förtjena att äfven i Götheborg blifva känd. Såsom ett ytterligare bevis på den anda som hår rådt vid komittens förordnande och huru litet det är allvar med att något af densamma skall uträttas, vill jag nämna, att den fråga, som föranledde statsrådet Fåhraeus att föreslå komitåns tillsättande hvilat oföredragen och oafgjord (hvilket jag dock icke anser vara hr Fåhrei fel) under nära ett års tid, allt till dess konungen i somras afreste till Norge, då den ej längre kunde ajourneras, utan måste afgöras. Således ett alldeles onödigt uppskof af minst sju eller åtta månader! Lägg nu dertill att de norska ledamöterna kanske ej kunna komma hit förrän om några veckor, och huru skall komitn då kunna medhinna några omfattande arbeten till urtima eller ens till lagtima riksdagen, i fall urtima ej skulle inträffa. Den med dagens post ankomna danska tidningen Fedrelandet för den 9 i denna månad innehåller många intressanta och pikanta detaljer om baron Bondes diplomatiska irrsarder i somras och anledningarne till general Canroberts beskickning — detaljer, som förut här blott muntligen och konfidentielt cirkulerat. X. I