Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 november 1855, sida 3

iyckegods. P:r Harth och hans begge EHRUe-8-. Moan läser följande uti ett bref från Gotha: Den 20:de Oktober anlände d:r Henrik Barth, den berömde afrikanske resanden, till Gotha tillsammans med två hans ofrikanske tjenare, som nu i många år med stor tillgifvenhet och trohet följt honom under hans farliga och ensamme vandringar i det iore Afcika, och till belöning för sina tjenster blisvit af sin herre medförde till Europa för att se alla de:s under och blifva välsignade med dess bildnings välgerningar; ty d:r Barth hyser den ädelmodiga afsigten att låta uppfostra dem och derefter återskicka dem till deras aflägsna fosterland, på det att de måtte väcka sina landsmäns håg för de europeiska sederna. Under det att den vidtbereste mannen sjelf meddelar sin förtrogne vän (d:r Petermonn) sin samling af rika vetenskapliga skatter och omtalar sina lyckligt öfverståndna afventyr och oräkneliga saror, roa Afrikas söner sig i det fria, fröjda sig åt de herrliga omgifningar kring vår stad och ströfva omkring på gatorna, alltid åt öljda af en talrik trupp af den nyfikna skoloch gat-ungdomen. De äro tvenne rätt intressanta exemplar af inre Afrikas folkslag: den ene är liten till vexten, men mera brun än svart och har inoskärningar i kindbenen; det är en Haussaneger från landet vester om Tschad-sjön, och han heter Dyrgu. Den andre heter Abbega och är enligt vår omak en vacker karl, med kämpalik kroppsbildning, en heirlig blåsvart firg, en fin och riktigt beraglig hållning samt öppna, fängslande och ytterst godmodiza anletsdrag Det är en Marghineger från en långt söder om Tschad-sjon boende stam, som för d:r Barth bade blifvit framställd såsom en af de farligaste i mellersta Afrika. Men med sitt vanliga mod begaf han siz belt obekymrad bort öfver landets gräns, ja, han senomreste till ochmed hela M rzhi-landet från den era ändan till den andra, och ehuru han i början emottogs med misstroende och var utsatt för den största fara, lyckades han dock snart tillviana sig detta folks förtroende. Ingen europ hade någo sin före honom besökt detta land, och d:r Barth var den förste, som gifvit oss underrättelse om dess tillvaro, M rghis äro beryktade och utskrikne uti hela mellersta Afrika derföre, att de äro ovanligt starke och tappre karlar, som med mod göre sina grannars anfall motstånd. De äro alldeles oklädde och bära endast en enkel läderrem omkring lifvet, men pryda sig dessutom mrd en gruflig mängd jernoch elfsenbens-riagar: deras vapen ä o båge, spjut, ett eget slags spetahacka m. m. De hafva sitt eget språk och dyrka en gud, som de kalla Tambi, och hvilken de tillbedja i lunder, hvaraf bvatje by eger en; dessa lunder bas:å af gruppvis växande praktfulla träd, som äro omgifna af en graf och som under krigstider afven begagnas till fästning ocb tillslyktsort. En gammal mans död helgas af dem såsom en glad händelse, då de deremot sörja öfser en ung mans frånfälle. Qvinnorna genomborra sin underläpp, och karlarne sitt högra öra; mer utom detta göra de alls icke några inskärningar ö