ende. Damaras hafva stort sörtroende till trollkonsten Personer, som egnat sig åt denna konst, kallas Omundu Onganga eller Odyai, samt aro mycket eftersökta. Blir någon sjuk, uppvaktas han genast af någon bland dessa bedragare, hvilkas svartkonst består i att smörja patientens mun och panna med Hyienans spillning, som serskilt anses ega helande egenskaper. Troll karlen gör dessutom tecken och besvärjningar. Ganska besynnerliga fördomar herrska bland Damaras i afseende på mat. Så kan det hända, att en man af en viss kast ej vill äta köttet af en oxe, emedan denne haft svarta, hvi ta eller röda fläckar. Andra vägra att äta köt tet af ett får, som ej haft horn, medan åter andra ej våga röra köttet af en dragoxe, alltefter de reglor, som den -eandade tillhöra, hylla. Om man erbjuder en Damaraneger mat, skall han emottaga dem men innan han törs njuta deraf, underrättar han sig mycket noga om färgen på djuret, om det hade horn o. s. v., och skulle det af svaren på hans frågor visa sig, att köttet är af något förbjudet djur, rör han det sannolikt icke, äfven om han vore färdig att dö af hunger. Somlige äro till den grad nogräknade, att de söka undvika hvarje beröring med de kärl, i hvilka sådan föda blifvit kokad; ja til och med röken af den eld, vid hvilken den blifvit tillredd, anses såsom skadlig. Dessa fördomar förorsaka Damaras ofta ganska betydliga olägenheter och idanden. Fettet af åtskilliga djur anses ega vissa krafiga egenskaper, och samlas derför omsorgsullt och förvaras i kärl af eget slag. En lien portion häraf gisves i en lösning med vaten åt personer, som oskadde hemkommit efer långvarig vistelse på aslagsna betesplatser. Chefen begagnar dessutom detta fett att dermed smörja kroppen. Om en oxe, tillhörig chefens hjord, sjelsdör, slår chefens dotter (helst, såsom jag tror, dotern af hans favorithustru) en dubbel knut på sitt skinnförkläde. Försummas detta, tros en förbannelseblifva följden. Hon lägger vid samma tillfälle ett trastycke på det döda dju ets rygg och beder om långt lif, mycken bokap etc. Denna qvinna kallas Ondangere och notsvarar på visst sätt de gamle Romarnes estaliska jungfru, ty utom det att hon upp) Hvarje stam her ett serskilt träd eller buske, helad till detta ändamål. Ett par qvistar eller pinnar af letta träd eller buske representera den aflidne. Förs:s not.