stan samma förestallning om sitt ursprung. Så tro de förre. att stamfaderna till deras nation och äfven till landets djurslag hafva framkommit ur en håla, medan de sednare påstå, att de sramsprungit ur ett träd. Menniskor och djur — så lyder traditionen — utgingo sam tidigt ur detta modertrad. medan allt var insvept i djupt mörker. En Damara tände då en eld, och när denna började flamma upp, blefvo zebran, giraffen och med ett ord alla djur, som nu befinnna sig i vi dt tillstånd i landet, forskrackte och flydde från menniskornas grannskap, hvaremot husdjuren, sådane som oxen, fåret och hunden, omisstanksamt samlade sig kring elden. På detta sätt förklara infödingarne den skilnad, som nu råder i landet mellan tama och vilda djur. Det egentliga moderträdet, hvarifrån alla Damaras skulle härstamma, är att se påettställe vid namn Omaruru. Men det tyckes emellertid som om det funnes mer än ett, ty vi sågo rätt ofta åtskilliga träd, kallade Omumborombonga, hvilka alla behandlas af infödingarne med ett slags barnslig vördnad. Trämassans textur är så yttest tät och tung, att vi gåfvo det namnet jerntrad-. Under min resa till sjön Ngami någon tid efteråt, fann jag hela skogar af samma species. I förening med vår kännedom derom, att alla stammar norr-ut äro mer eller mindre bekanta med åkerbruket, hvaraf Damarafolket ej förstår det minsta (der finnes i deras språk icke ens ett ord för spanmål, bröd o. s. v.), samt att många af folken öster-ut äro nomadiserande, tyckes ofvannämnda faktum anvisa ett nordostligt eller ostligt läge för deras ursprungliga boningsplatser. Damarafolkets förnämsta gudomlighet kallas Omukuru. Hans boning säges vara i den fjerran norden, men det skulle blifva temligen svårt att närmare beskrifva de egenskaper, man tillägger honom. Hvarje stam synes dessutom hafva sin egen Omukuru, hvilken den tillskrifver alla sina vidskepliga bruk och sedvänjor, egenheter c.; stammen är åter delad i kaster eller eandas. Sådane äro Ovakuejuba solens anförvandter,och Ovakuenembura -regnets anförvandteraf hvilka hvar och en har sina Serskilta religiösa bruk och vidskepelser. Kastnamnet ärfves från modren och ej från sadren. Om en man af Ovakueyubakasten gister sig med en qvinna af Ovakuenembura, antaga deras barn den sednare kastens begrepp, vanor Åc., och vice verså. De kunna ej redogöra, hvarifrån kastindelningen härleder sig, utan svara blott, att den kommit af , vinden.Vissa religiösa begrepp ligga utan tvifvel på bottnen af detta. Ehuru Damaras icke absolut bekänna tron på ett lif efter detta, hafva de emellertid vissa orediga begrepp om ett tillstånd efter döden. Så är det ej ovanligt, att de bära matvaror till aflidna personers grafvar med uppmaning till dem att äta och vara glade. I ersättning bedja de om de aslidnes välsignelse, och att desse sednare må förhjelpa dem till framgång mot fienden, öfverflöd på boskap, talrika hustrur och lycka i deras företag i allmänhet. Allidna personers själar tros visa sig efter döden, men förete sig då sällan i mensklig gestalt. Vanligtvis antaga de vid sådane tillfällen skepnaden af en hund, icke sällan med strutsfotter. En person, för hvilken en dylik vålnad (Otjruru) uppenbarat sig, serdeles om densamma följt efter honom, tros ej lefva länge derefter. Damaras begrafva sina döde. Såsnart en sjuk bemärkes andas tungt, kastar man ett skinn öfver hans ansigte, — ett bruk, som utan tvifvel mången gång förorsakar förtidig död — hvarefter ryggraden krossas med en sten det påstås tillochmed, att detta göres innan lissgnistan är alldelas utsläckt!) och liket böjes tillhopa med hakan mot knäna. Sedan den döda kroppen blifvit svept i oxhudar, nedsättes den i en för detta ändamål i jorden gräfd håla, alltid på det sätt att ansigtet vändes mot norden, för att, såsom Damaras säga, påminna dem, hvarifrån de ursprungligen kommo. Bechuanamannens forfaringssatt med sina döde är ganska likt det här beskrifna. Forts.)