kit i glömskans graf, tror jag, att en sammanhängande och någorlunda utförlig framställning af dess historia ej skall emottagas utan intresse af läsaren i allmänhet. Ått Damarafolket ej i evärdliga tider bebott det land, som det nu innehafver, är fullkomligt säkert, ehuru tvifvelaktigt är hvarifrån de kommit. Några af detta folk peka mot norden såsom dess ursprungliga hem; andra gissa, att det invandrat från nordost. Huru än detta må förhålla sig, synes det alldeles visst, att för omkring sjuttio år sedan icke en Damara fanns söder om Kaoko, men att de någon tid inom denna period inbrutit i landet, som då beboddes af Bushmänner och Hill Damaras, desse sednare efter all sannolikhet ur infödingarne. Hill Damaras, som ej voro krigiska af naturen, blefvo lätt underkufvade, och de som ej dödades gjordes till fångar. De få, som undkommo, togo sin tillflykt till bergen eller andra vilda otillgängliga trakter, der man ännu finner dem i ett tillstånd af yttersta elände och förnedring. Damaras voro fordom utan tvifvel en stor nation; men i olikhet med alla andra folk, som vanligtvis blifva mäktiga derigenom, att en mängd stammar under tidernas lopp förena sig till en under en enda chef eller konung, synas Damaras, att döma af de fakta jag samlat, ursprungligen hafva varit ett stort folk, som emellertid småningom söndersallit i en oändlig mängd små stammar, styrde af lika många chefer. Damaras fortforo, utan att möta serdeles motstånd, att utbreda sig i öster nästan ända till sjön Ngami och i söder ungesar till 24 breddgraden. På dessa punkter blef emellertid deras framträngande hämmadt. Först anföllos de af Matiaonaeller Bechuanastammen, med hvilken de tid efter annan hade åtskilliga förtvislade strider; och ehuru de synas hafva kämpat tappert vid dessa tillfällen, blefvo de dock slutligen nödsakade att draga sig tillbaka med ansenlig förlust. Men det var från Hottentotternas sida, de voro bestämde att röna de största motgångarne, ty genom desse blefvo de slutligen upprifne eller i grund förstörde. Ungesår vid ifrågavar. tidpunkt hade enliten stam Namaqua-Hottentotter under Jonker Africaner?) uppslagit sina tält på Orangeslodens stränder. Jonker Africaner var då blott en chef af underordnad betydelse, men emedan hans folk var i besittning af hästar och eldvapen, blef han snart fruktansvärd för sina fi ender. Det område, som låg mellan honom och Damarafolket innehades af åtskilliga Hotten tottstammar, som, försatte i svårt trångmål af sina mörkbyade grannar, skickade och begärde hjelp af Jonker Africaner. Hj-lpen bevilja des, och Jonker Africaner lik en annan Cesar -kom, såg och segrade. Denna dag beseglade Damaralandets öde. Hottentotterne, först förtryckte, höjde sig nu i sin ordning till undertryckare. Alltestersom de blefvo mäktigare och lyckligare i sina företag, blef också den utsigt till byte, som de ofantliga boskapshjordarne så rikligen erbjödo dem, den enda orsaken till deras infall på Damarafolkets område. De tycktes hafva antagit de gamle sjökonungarnes valspråk: Tage den, hvars kraft förslår, Försvare den, som det förmår. Från min första ankomst till landet intill min afresa derifrån — en tid af icke fullt fyra år — hade Namaquas beröfvat Damaras val hälften af deras hjordar. Med förlusten af Damaras egendom följde den af deras frihet. Ehuru en stor del af landet på kartorna betecknas såsom Damaraland, är blott en liten del deraf beboelig. Detsamma är förhållandet i ännu högre grad med Namaqualand. Orsakerna härtill äro tväggehanda, nemligen brist på vatten och ogenomträngliga snår af törnbuskar. Det har ganska riktigt anmärkts, att man aldrig kan skänka nog uppmärksamhet åt villars traditioner. Mycken försigtighet är viserligen härvid af nöden, ty om alla sådane raditioner och berättelser uppfattades ordazrannt, skulle man snart råka på irrvägar. Om vi icke destomindre lyssna till hvad mången orde kalla absurd vidskepelse, göra vi oss beante icke blott med insodingarnes sätt att täna, utan äfven intressanta fakta rörande den geografiska fördelningen af menniskor och läsre djur. Bechuanas och Damaras hafva nä. ) Hans fader, Christian Africaner, hade varit boatt inom Cepkoloniens nuvarande gränsor, men selan hans bror dödat en holländsk farmer, som tillfoat hans stam mycket ondt, måste Christian och hans lägt fly ur landet. Han nedsatte sig då vid strändera af Garib eller Orangefloden, der han snart blef ryktjar för sina djerfva och vilda krigsföretag mot granarne. Under dessa förhållanden påträffades han af tev:d mr Moffat, väl känd för sin missionsverksamhet Södra Afrika, och denne lyckades slutligen efter mycet motstånd omvända honom till kristendomen. Efer hans död bemaktigade sig Jonker Africaner, oakadt en äldre broder ännu lefde, chefskapet, hvilket