finnes stadgadt, bör Leverantören afgifva godtaglig Borgen. Götheborg i December 1855. Chefen för Statens Jernvägsbyggnader. (11,507) N. N. Den 12 November. För några dagar sedan fästade vi våra läsares uppmärksamhet på en utaf en norman (R.) till Times insänd uppsats, hvari framhölls vigten af de förenade rikenas eller egentligen taladt Norges anslutning till Vestmakternas förbund, och vi anmärkte då bland annat huru insändaren, under det han omtalar Norges skärgårdsflotta på ett sätt som vore den i godt stånd, påstår sig hafva hört att icke alla de svenska kanonbåtarne äro i tjenstbart skick,; hvarföre han antager att de 400 kanonbåtar, som de båda rikena skola äga, kanske böra reduceras till ett antal af 300. Det har roat oss att, med anledning deraf, göra oss underrättade, huru det verkligen står till med båda nationernas sjöförsvar i denna del, och det har dervid, hvad Norge beträffar, kommit oss till nytta att det norska marindepartementets föredrag rörande en ny marinkommisions tillsättande bifvit i dessa dagar publiceradt. Detta utlåtande innehåller väl icke några upplysningar om det skick, hvari Norges verkligen ägande kanonslupar befinna sig, men det gifver oss den, i anseende till hr Res skrytsamma uppgifter, nog märkliga upplysning, att af de 134 kanonbåtar, som han uppräknar, äro 11 obefintliga och en del af de öfriga (huru många uppgifves icke) under byggnad. Marindepartementet upptager nemligen bland den nu havende eller under Bygning verende Söstyrke 80 kanonslupar och 43 kanonjollar, tillsammans 123 fartyg af denna art. Den norske insandarens uppgift, det en del af de svenska kanonbåtarne icke skulle vara uti tjenstbart skick, hafva vi icke varit i tillsalle att kontrollera, emedan vi, oaktadt allt bemödande, icke derom kunnat finna hvarken officiella eller icke officiella uppgifter; men af det lilla prof vi varit i tillfälle att anställa med ins:s tillförlitlighet i fråga om sitt eget lands flottilj, och af den sanningskärlek som han visat vid talet om Sveaborg m. m. hafva vi största anledning antaga, att han äfven i detta fall gjort upp sin skildring på fri hand. Såsom en liten bilaga, tjenande att belysa huruvida den svenska vapenäran kan anses fläckad af Cronstedts förräderi, vilja vi här eftertrycka några rader ur Montgommerys historia öfver kriget emellan Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809, hvaraf man skall finna på hvad sätt garnisonen delade kommendantens planer: Major Hjärne berättar: när man ändtligen såg, huru det skulle slutas, uppkastade befälet många förslag om att bryta konventionen, men brist på enig rådighet och beslutsamhet tillintetgjorde dem; sorg öfver det olyckliga ödet hade intagit och hågfällt alla. Då den smärtsamma stunden var inne, steg missnöjet till sin höjd; arresteringar skedde hvarje ögonblick de sednaste timmarne. Många soldater hotade högt på sjelfva borggården att de skulle krossa kommendanten, hvilken derföre fann rådligast att förse sig med särskild vakt; sorg och förtviflan målade sig i de flestas ansigten; större delen fällde tårar: befål, soldater, hustrur och barn. Under förbannelser och tandagnisslan nedlade några hundrade man i sänder af den utmarscherande garnisonen sina vapen, dem de krossade eller bortkastade inför den fåtaliga, uselt utstyrda och tillika af denna syn förstummade och häpna fienden. Det är första gången vi höra Sveaborgs kapitulation benämnas skamfläck för en arme, som vid samma tid skar sig ovanskfiga lagrar genom en alltuppoffrande hängifvenhet för faderneslandet, och den som sökt fläcka dessa är icke en främling, utan en man af vårt brödrafolk. Det var äfven från detta solk, som de hesa skrän emot Finlands återvinnande till Sverige läto höra sig, då våra vid det ryska krigets början återuppvaknade känslor för detta land i det öfriga Europa tillvunno sig erkännande och deltagande. Såsom vi förut anmärkt har den norske insändaren i Times, under sin framställning om den nordiska alliansens vigt för Vestmakterna, sökt, så vidt möjligt, hålla Sverige i skuggan. Hans bemödanden i det fallet gränsa till det öjliga. Icke nog med att han förtiger, huru tor andel hvartdera af rikena äger i de 40 a 50,000 man, som han anser kunna öfverföras ill Finland, under det han angifver antalet af Norges inrullerade sjöfolk, för hvilket han kunnat erhålla en högre siffra än det Svenska Ippnär, desto heldre som detta sednare är vid dass 3,000 man för lågt uppgifvet; han und14 , AA J 0 pe ilar mad dan AHAAAL a