Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1855, sida 1

Och hon tog af sig sin lilla sko, lade den sull med rosor och kastade den ned på borggården. — Tack lilla Rosita, ljöd en röst, der har du något istallet! Och med förundransvärd skicklighet kastades upp genom fönstret, i Rositas knä, en stor bukett af doftande violblommor sammanhållna af en dyrbar juvelring. — Får jag ringen med? ropade flickan. — Ja visst, lilla Rosita, det är ju en förlofningsring: nu är du min lilla fästmö. — År jag det, mamma? frågade hon den unga qvinnan, som satt vid bågen och broderade. — Ja visst om du vill, smålog den unga damen. — Ja, jag vill; jag håller mycket mer af Waldemar än af Edgar och Eberard, moder. En så vacker ring, och der står Waldemars namn i juvelbokstäfver rundt omkring, se den är bara litet för stor. Och hon hoppade ned från fönsterkarmen, sprang till sin mor, kysste henne och ilade ut, ned till borggården, der Waldemar ännu stod med den lilla skon i hand. Hon kastado sina begge små armar om hans hals, kysste honom och sade med barnslig fröjd: