Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 november 1855, sida 1

— Så glad jag är, får jag ringen? — Ja lilla söta Rosita, om du vill hafva den, och lofvar att blifva mig trogen i lif och död! sade den unge mannen skrattande. — I lif och död, ja Waldemar, det vill jag, sade flickan med ett fromt allvarligt uttryck i de mörka ögonen. — Och jag gömmer din sko istället för en ring. De gingo begge upp i salongen, som flickan nyss lemnat. — Kära baron Waldemar, sade den unga damen, ni skämmer alldeles bort Rosita! i — Ack lady Isabel, lilla Rosita kan intet skämmas bort, hon är så klok. oo Lady Isabell skrattade: — det har jag just icke märkt att min lilla flicka är . Rosita hade återtagit sin plats i fönstret. Lady Isabell broderade en stor matta med törnrosor i alla färger, — och ni reser verkligen till Paris, baron de Marigny, sade hon. — Ja om åtta dagar, jag får sällskap af Edgar Darville och kanske äfven af Eberard, jag har alltid längtat att se Paris, jag är ju född der. — Men uppfödd i England? — Ja min far dog först och sedan min mor; vid sju års ålder lemnade jag Paris och kom