Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1855, sida 2

auds bana hade det största inflytande på Can. oberts; St. Arnauds återvändande ifrån Afrika ill Frankrike och hans upphöjelse till krigsninister förde äfven Canrobert till de högsta nilitariska värdigbeter och till hosvet. När markalk Arnaud nägra dagar ester slaget vid Alna dukade under för sina lidanden, öfvertog danrobert öfverbefälet efter kejsarens förut eventuelt fattade beslut. Det var ingen lätt ippgift han här hade att genomföra, troligen en af de svåraste som någonsin fallit på en sverbesalhafvares lott. Sebastopol befanns vara nägot annat än man föreställt sig. Man måste afstå från tanken på en öfverrumpling; man har sagt genom lord Raslans betanksamhet. Öfver denna punkt hvilar dock ännu hemlig hetens slöja. En belägring måste företagas af en stad med outtömliga tillgångar och som kunde få hvarje brist i folk, ammunition och förråder ersatt efter omständigheterna. Vintern tillstundade och anordningarne för härens öfvervintrande kunde ej vara annat än högst brist fälliga. Dessa voro dock ej de egentliga svårigheterna. På sidan om de allierades här stod Mentschikasss fältarmöe, redan strax i början, genom den ställning den intog mot de allierades högra flank, uttryckandel sin offensiva assigt. Under det att det alltså i vester gällde att framtränga mot Sebastopols besastningar, bemäktiga sig dem och skjuta flottan i grund, gällde det i öster att bibehålla Tschernaja-linien, för att derigenom betäcka belägringens sortgång och skydda operationsbasen. Med den venstra flygelns oflensiv måste den högra flygelns defensiv gå hand i hand. I afseende på Ryssarne egde samma förhållande rum. Deras högra flygel hade en ren defensiv uppgilt. att försvara Sebastopol, som angreps af de allierades venstra. Ryssarnes venstra flygel hade deremot en offensiv uppgift, nemligen att angripa de allierades högra defensiva flygel, och som det i det ryska officiella språket hette, kasta dem i hafvet. Hela frågan, om hvilken hela Sebastopols belägring handlade, var denna: skall det lyckas de förbundna att förr genom sin belägring blifva herrar öfver Sebastopol än Ryssarne hinna att upprifva deras venstra flygel och kasta dem i hafvet? Skall det lyckas Ryssarne da förr än deras venstra flygel bemäktigat sig Sebastopol? Hvilken af båda partiernas offensiv-flyglar skall först lösa sin uppgift? Hvilken af deras desensiv-slyglar skall längst göra motI stånd? Dessa frågor sökte Ryssarae tid efter annan med otålighet få besvarade till sin fördel, först vid Balaklava den 25 Oktober, men svar bekoms icke, så vid Inkerman den 6 November, men svar bekoms lika litet. Förflöto så mer än 6 månader, under hvilka Canrobert anföll med venstra handen och försvarade sig med den högra mot till antal slutligen öfverlägsna fiender, på samma gång han med en outtröttlig omsorg försvarade sina tappra, under bar himmel kamperande skaror för hungersnöd och sjukdomar, hvilket icke i lika grad lyckades för hans värde engelska medbroder i befälet. Canroberts långsamma men säkra I framsteg tvungo omsider Ryssarne i Juni att än en gång, men då i förtviflan, söka få de ofvannämnde frågorna lösta vid Traktirbryggan den 16 Augusti. De vände då åter ifrån försöket, med aning att svaret för dem skulle utfalla ofördelaktigt. Det skedde så äfven kort tid derefter. Den 8 Sept. visade sig nemligen att det var de förbundnes offensiv-flygel som först löste sin uppgift. Canrobert hade då redan långt förut eller den 16 Maj afgått ifrån befälet, men hans stora förtjenst i afseende på den miunesvärda, nära ärslänga, jättekampens utgång skall hvarken af samtiden eller af historien förnekas. Om orsaken hvarför han nedlade öfverbesa. let kan man ej nu vara i ovisshet. Otäligheten blef allmän, derföre att ett asgörande slag så länge lät vänta på sig. Vederbörande regeringar sjelsve torde slutligen delat denna otålighet. — Hindren och svårigheterna känd Canrobert bäst, och han torde icke ansett at det var färdigt till stormning, så snart son I kejsar Napoleon. Han nedlade då öfverbefälet men hur nedlade han det? Önskande fortfa rande att egna sina krafter åt den sak, till hvi tken han hängifvit sig, drog han sig ej i såra egenkårlek tillbaka, utan vände åter till si gamla division, afslående till och med kejsa rens anbud att mottaga befälet öfver en af d att kasta de sorbundnas högra flygel öfver än— — OP v ir d