Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 november 1855, sida 2

—— i går omnämnda poemet i Åstonbladet i oss ett nöje att här återgifva. Det är le: Helsning till Canrobert. Hvadan jublet nu som råder — Firas här en fest i dag? Hvarför spritter hvarje åder Som af ett elektriskt slag? Gamla Svea! har du skurit Lagrar på Moscovias kust? ... Ha de svenska drakar burit Dina färger dit med lust? Nej, de gamla svenska svärden Hvila ännu år från år, Medan kring den halfva verlden Striden sina flammor slår. Nordens lejon med kondoren Än sostbrödralag ej knöt, Ej till stolta tricoloren Vår blågula duk sig slöt. An vet ingen hvad det lider, Om ej ärans timglas slår! Om ej snart mot nya strider Vikingsboren nordbo går! Askor rullade i öster Fjerran från mot våra skär; — Hörl!... då ropa tusen röster: Almas segrare är här! Se, han kommerl vågen brusar Stolt af bördan som hon bär! Nordanvindens anda susar Helsningen från våra skär... Helsning till den höge hjelten, Som med romersk kraft och mod, Trotsig uppå krimska fålten Mot barbarens hopar stod. Mälarstad! gå ned till stranden, Högtidsklädd, som till en fest! Räck, o Svea. trofast banden t den segerkrönte gäst! Han, som uppå ärans banor, Der han friska lagrar vann, Räknar sina stolta anor Ifrån Alma, Iokermann. Var välkommen! Ser du, norden Sträcker mot dig öppnad famn. Här, liksom på södra jorden, Hatad är Sarmatias namn... Nog förstår Du Sveas trängtan, Räknar hennes hjertas slag... Nog Du sattar hennes längtan Att i ledet stå en dag. Vi ha liksom Du en lära, Som i fordna hjeltedar Frejdade vårt namn ... vår ära Uppå ryktets vingar bar! Som de tappre Caroliner Fordom främst i ledet ställt Då Novembersoln beskiner Narvas snöbetäckta fält. Ser du... på vår himmel slammar Carlavagnens gyllne bloss! Än står klippan qvar och ammar I sitt sköte jern åt oss. An kring spegelblanka sjöar Dalens blomsterramar gå, Ån mot våra skär och öar... Hafvets fria böljor slå. Är det icke samma Norden, Som i våra fäders dar Vid er sida frälste jorden, Och odödlig lager skar? Richelieu och Oxenstjerna Gustaf Wrangel och Turenne Brinna lik en dubbelstjerna På historiens himmel ån! Det var då, der kom ur fjerran, Ifrån våra skogars natt, An en David, sänd af Herran, Mot den tidens Goliath ... Ringa var den hop, som vågen Bar emot en okänd strand, Men de togo Gud i hågen Och sitt goda svärd i hand. . 00—