dragna hären, fältmarskalken Toll, Changarnier på denna tid, en man hos Carl Johan, såsom vi sett, misstänkte vianska stämplingar, men hvilket han detta oaktadt lika litet vågade stöta alltför mycket för hufvudet, som han vågade aflägsna Adlercreutz, den der likaledes var honom i högsta måtto obehaglig. Om sammanträffandet med Toll meddelar Minnenas förf:e följande pikanta skildring, hvilken han säger sig återgilva ur ganska autentisk källa: a i -När kronprinsen emottog Tolls lyckönskningar till framgång i sina vigtiga företag, sade han till honom, under inflytelsen af sina gamla intryck: . 2ag tror gerna på er uppriktighet, och återkommer icke till det förflutna, emedan framtiden gilver mig tillräckligt att tänka på. Om lyckan förunnar mig seger, skall eder trobet icke ha några prof att utstå; men i motsatt fall handla icke förrän jag förlorat tre bataljer. Vid nyheten om den första skall ni måhända stanna i en afvaktande ställning; den andra skail föranleda er att ytterligare väga alla utsigterna för eller emot; men när underrättelsen om den tredje för lorade slagtningen kommer er tillhanda, fritager jag er från edra eder och då kan ni höja er sona! Ett dylikt med allvsrets åtbörd och blick framsagdt yttrande skulle haf;a bragt hvarje annan än fältmarskalken Toll i förlägenbet. Men alltid bibehållande sin orubbliga kallblodighet, svarade han endast genom en vältalig och vörddadsbjudande tystnad, och hans småleende syntes vilja säga: E. K. H. gör mig alltför stor ära genom att tillägga mig en revolutionär betydenhet, den jag hvarken eger eller eftersträsvar. Då samtalet derefter tog en lugnare vändning och Toll försäkrade om sin tillgifvenhet, återtog prinsen: Ja, herr fältmarskalk: det siones förvillelser, som anklaga förståndet snarare än bjertat, och om edra försäkringar utgå från djupet af er själ, kan ni vara öfvertygad, att det förflutna är utplånadt ur mitt minne. Säkert förundrar sig numera enhvar öfver detta besynnerliga språk, öfver denna oaflåtliga oro hos Carl Johan och misstankar om stamplingar, som endast funnos till i hans egen inbillning. Men man bör dock ej glömma, dels allt det underdåniga fjesk, som ville göra sig vigtigt genom att rapportera saker, som aldrig funnos till, hvilket var händelsen med landshöfdingen i Malmö, Klinteberg, dels den na turliga känslan hos en revolutionens son, som öfvervarit och sjelf deltagit i så många intriger och konspirationer, dels ock den ursäktliga föreställningen, att en konungafamilj, som så länge innehaft Sverges thron, icke skulle kunna så på en gång vara glömd och förskjuten af hela nationen. Gustaf IV Adolfs bistoria lemnar emellertid lika mycket som Carl X:s och Ludvig Philips ett högst märkvärdigt vittnesbörd derom, att den personliga tillgifvenhet och trohet, hvarom furstarne, under det de innehafva makten, emottega så många löften och försäkringar, äro så godt som bortblåste, då deras makt är ute. Det är på sitt sätt ett vackert drag af Carl Johan, ehuru han visserligen icke uppfattade sakerna från denna synpunkt, att han trodde det banden med den gamla konungafamiljen icke voro så lösa. Emellertid hade ryktet om den med Ryssland inträffade missämjan transpirerat och utgjorde föremål för många olika tydningar. Under sådana förhållanden inträffade Carl Johan i Carlskrona. Här mötte honom den nyss omnämnde Pozzo di Borgo med bref och vänskapsförsäkringar från Alexander. Carl Johan emottog Pozzo di Borgo under det han badade. Han lät åt honom anbringa en stol vid sidan af badkaret; -en matt lysande lampa spred ett slags skymning i rummet, och en skärm skiljde prinsen från POzo. Samtalet började med en skildring om de franska stridskrafternas hopande i Tyskland och de förbund nas oförmögenhet att hålla dem stången. Pozzo uppbjöd hela sin förmåga att afvända kronp insens planer från Danmark, bedyrade att Norges förenlng med Sverge vore oåterkalleligt gifven, anförde hurusom Dolgorucki blifvit återkallad m. m. och besvor prinsen att biträda den gemensamma saken och utan dröjsmål börja operationerna mot Napoleon. Det var nu Carl Johans tur att föra ett högt språk. Han klandrade häftigt de allieredes krigsrörelser, företagna utan hans rådfrågande, och vidblef sitt yrkande att först uppgöra saken med Danmark, emedan Sverge icke ägde någon förbiudelse att slåss för Ryssland, förrän det förvärfvat Norge. — Jag säger ännu mer, utropade Carl Johan; ryska ministerens trolösa uppförande ger mig en rättmätig anledning att icke afvika från denna stråt. — Vid Pozzo di Burgos här lyck ligt spelade öfverraskning, erinrade kronprinsen om Bolgusuckis sändning, och vid invänningen ett denne minister redan blifvit återkallad, fortfor han: Ganska bra! Men han har många bröder i lifvet. Hvad gör denne grefve Moltke i kej Alexanders högqvarter? Öfverallt varseblifver jag dubbelhet och ränker. Klondrande videre de förenades okloka företag att öfvergå Elbe, utan reservlinie och med försummande af hvad en skyldig försigtighet bordt föreskrifva, fortfor kronprinsen: Och nu, midt i sarans ögenblick vill ni göra mig till den hand, som skall draga kastanjerna ur elden. — Då Pozzo anmärkte att öfvergängen af Elbe var motiverad af önskan ott derigenom vinna Österrike, gaf Carl Johan följande träffande replik: tMen om ni grunda edra militäriska oneratianer nå