Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 november 1855, sida 1

var hvitkladd, hennes här var upplöst och hennes ögon strålade af feberglöd. När Launay varseblef henne, kunde han ej tillbakahålla ett utrop; de båda älskande stodo midt emot hvarandra, orörliga och skalfvande. Mr Burns skyndade fram till sin dotter. — Hvad söker ni här, miss Fanny? utropade han, gå in igen, jag vill det ... — Ahl min herre! afundas mig ej denna sorgliga och sista glädje, sade Launay med en ton så rörande att den unga flickan bortsmälte i tårar. Han vände sig till henne. — Miss Fanny, var välsignad för dessa tårar, var välsignad för er ankomst; jag hoppades ej mer få se er. — Jag har hört allt, stammade hon, midt under sina snyftningar. — Ni föraktar mig väl då? I stället för hvarje annat svar, kastade miss Morpeth sig uti hans armar. Launay väntade sig så litet detta känsloutbrott, att han qvarstod liksom bedöfvad af sällhet; men snart återkommande till känsla af sin glädje, tryckte han den unga flickan mot sitt hjerta och betäckte hennes panna med kyssar. Under några minuter hördes ej annat än snyftningar, smekningar och upprepade namn; andtligen tycktes de båda älskande duka under för sin