Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1855, sida 3

— ta med yxa i handen, och hvilken genast med en tro sande ton uppmanade den resande, att genast le från sig penningarne, med tillägg, att han an k skulle blifva ögonblickligen mördad. Genmälande denna hotelse med de hastigt uttalade orden: det skall du blifva varse, upptog mannen straxt den medhafda, nyss laddade pistolen, riktande densamma mot röfvarens bröst och sökte aftrycka laddningen, som dock icke gick af, men gjorde likväl den essykt, au röfvaren tog sin tillslygt åt skogen, hvarunder, sedan äfven det andra skottet klickade, det tredje ändteligen brann utaf med en stark knall, som hördes till myran, der slotterfolket befann sig. Verkan af detta skott hade varit väl beräknad om det blifvit riktadt till ett motsatt håll; ty derifrån framträdde den andre röfvaren, hvilken genast efter skottets affyrande, tyst och alldeles obemärkt smög sig fram, och med yxan tillfogade mannen mellan axlarne ett så hårdt slag, att han genast asdånade. Liggande i denna sanslösa ställning, plundrades han barbariskt inpå bara kroppen, den yttre klädbetäckningen afdrogs. västen blef sönderskuren med knifven, äfvensom skjortan, invid hvilken fanns insydt penningepaketet, som gepast kom i röfvarens blodbestänkta hander, sedan den olycklige mannen osver ansigter äfven fått ett så hårdt slag, att märken deraf följde och blodet utrann. Ett af mannen medhaft mindre skrin, hvaruti några silkesschawletter och 12 idr i silfver voro inlagda, blefvo tillika med pistolen af röfvarena qvarlemnade och kastades afsides i skogen, förmodligen i afsigt att en annan gång desse persedlar derifrån afbemta. Efter denna plundring stående särdiga att med det rika bytet afträda, hvarunder den missbandlade började återfå sansning, men hvilket ban naturligtvis ej lät bemärka, derigenom att han låg stilla såsom död på den blodiga platsen, hörde han banditerna yttra: Nog år den stackarn nu död, och aldrig stiger han upp mer. Ålerkommen till så stor sansning och förmåga. att han kunde gå, igensökte den olycklige det afsides kastade skrinet och pistolen, och begaf sig med sönderskurna kläder ifrån denna farliga skådeplats, hvarest fullkomlig tystnad då var rådande. Anländ till den närmast till Gransjö belägna menniskoboning, Riset kallad, återvände mannen samma dag derifrån i sallskap med 2:ne karlar till den äng, der han förut på dagen vid förbigåendet träffade de med slottern sysselsatta personerna, ibland hvilka han då igenkände den i ansigtet svärtade (för tjufnad förut straffade) karlen, som emedlertid påtagit en annan mössa, men med qvorlemning i ansigtet af svärtan, som då icke bunnit alldeles utplånas. Han ätervände derifrån till sitt hemvist, glad öfver att existera med lif, men ängslig öfver förlusten af cirka 1000 rdr, som lärer mest bestått af sedlar på 100 rdr bkos valör. Så väl genom svårigheten vid blifvande utvexling af dessa bland allmogen sällsynta sedlar, som andre nu icke uppgifna omständigheter hoppas man, och all anledning är att tro, det banditerna, nu efter många års bedrifter, måhända mognade för straffet, hafva inom det medborgerliga samhället utöfvat sin sista illbragd. RRENO