lersparre, nemligen att nämna honom till Norges förste ståthållare. Allt detta verkade dock icke på Adlersparres öfvertygelse. Han afstod väl numera ifrån att göra några invändningar, men hans slutenhet och talande ansigtsuttryck blottade tillräckligt hans tänkesätt. Prinsen sade derföre slutligen till honom: Min baron, er tystnad talar mera än ord; ni har ifrån början ogillat operationerna mot Frankrike, ni har rent ut sagt mig edra skäl, och jag respekterar dem, såsom varande en hederlig mans öfvertygelse. Ni har mer än en gång varnat mig för kejsar Alezander, ni har temligen oförstäldt låtit påskina, att man så lätt kunde råka i beroende afrysk vänskap, som blott gick ut på att befrämja egna förde lar, och jag tackar er oförstäldt för denna upprigtighet. Se här ett bevis, ätt jag icke misskänner eller bär något agg till er. Jag går nu ett ovisst öde till möte. Återkommer jag som segrare eller besegrad, i hvilket fall som helst, låt mig återfinna er densamma i tänkesätt mot mig och det allmänna! Faller jag på slagfältet — så blif min sons stöd! Det var en ibland Carl Johans vanliga theatereffekter, att rycka fram med sin son. Så erinra vi oss ifrån 6:te delen, under samtalet med Alquier, huru Carl Johan beledsagade sitt pathetiska yttrande: jag skall aldrig bifalla något, som är förnedrande för kungen och nationen — med denna fråga till sin son, den då 13:årige prins Oscar: och du, min son, tänker du på samma sätt?, hvarpå prinsen svarade: Ja, peppa, hellre dö än förnedra sig! — hvilket allt skulle mycket förvånat Alquier. Samma theatereffekt användes nu med Adlersparre, på hvilken den dock troligen gjorde föga intryck, om man får döma af det yttrande, som A. fällde då han såg kronprinsen afresa, ett yttrande, som Minnenas förf:e troligen icke känt, och hvilket var af den mördande beskaffenhet, att vi här ej vilja anföra detsamma. (Forts.)