te he a denna pian ett asgjordt motstånd från det engelska kabinettets sida, hvilket yrkade att ingenting berättigade dertill att förklara den (gamla) tyska författningen ogillig-, utan att fastmer kronprinsen, vid sitt första upptradande i Tyskland, borde proklamera den såsom ännu ägande bestånd, yrkanden, för hvilka kronprinsen måste gifva vika, så mycket mer som Rysslands öfvervigt, då dess härar nu följde Napoleon i spåren ända in i Tyskland, var alltför gifven. Under dessa förhållanden afslutade Sverge den 3 Mars 1813 fördraget med England, hvarigenom kronprinsen förband sig att med en mäktig här ofördröjligen uppträda i norra Tysk land. Samtidigt härmed voro i norra Tyskland de hemliga sällskaperna och alla slag af patriotiska föreningar i full verksamhet, för att höja upprorsfanan emot Napoleon. Alla tecken visa, såsom nyss nämndes, att dessa patrioter sastade lifliga förhoppningar på kronprinsen af Sverge. En af desse män, baron Wangenheim, hade uppgjort en plan till bildande af tvenne stora riken i Tyskland, ett echo af Suins idger, och alldenstund han ej hyste något förtroende till huset Hohenzollern, och Carl Johans minne var kart för Nordtyekarne, förespeglade man kronprinsen utsigten till en ny krona. Alltså ett nytt lockbete för Carl Johans årelystnad! — Vi tro oss alltså ej misstaga oss i det antagande, att Carl Johans öfvergång till Tyskland, med öfvergifvandet af anfallet på Danmark, var föranledt af dessa många olika drömmar, som speglade sig för hans oroliga inbillningskraft och arelystna håg. Den 16 April 1813 var han färdig att afresa till kriget. Vid afskedet från Engeström yttrade denne med tårar i ögonen: ÅE. K. H. för med sig Sverges sista tillgångar; gifve Gud att vi måtte få behålla dem för en ännu oviss sframtid. — Carl Johan bad honom vara lugn, ty han betraktade svenska armåen säsom sitt garde, hvilket endast skulle användas i yttersta nödfall. Den 26 April afreste kronprinsen med sin gon från Stockholm och gjorde en omväg åt Sverges vestra landskap. Han besökte derunder G. Adlersparre i Mariestad, ett besök, hvarom Minnena innehålla en mycket pikant skildring. I likhet med nästan alla öfrige af 1809 års män var Adlersparre föremål för kronprinsens stora misstroende, Flertalet af dessa män ägde nemligen alltför mycken sjellständighet, för att kunna behaga en man, som endast ville veta af blinda redskap. Lika litet nu som vid föregående tillfällen dolde Adlersparre de stora betänkligheter han hyste med anledning af Sveriges upptrådande wid sidan of Ryssland uti koalition emot Napoleon. Intagen af sitt gamla ryss-hat och sin otvisvelaktigt grundade misstro till kejsar Alexanders personliga karakter, lemnar han fritt lopp åt den oro och de bekymmer som plåga honom. Han låter prinsen förstå, huru då ingen bättre än H. K. H. erfarit framgångens makt, han också borde öfvertyga sig om motgångarnes inflytande. Kan och bör prinsen i händelse af olycka räkna på trohet och tillgisvenhet hos dem, hvilkas förklaringar endast torde hafva afsett medgången? Han erinrar om eder, så ofta förrådda, om vänskaps försäkringar, hvilka kostat) oss Jänder, skatter och blod, och han försummar ingenting för att skaka prinsens förtroende till sin lycka och att i hans själ utså misstroendets frö. Detta oaktadt, yttrar Minnenas förf:e, skulle Adlersparre ej hafva i någon grad lyckats i dessa sina bemödanden, så framt de olyckligtvis icke sammanträffat med vissa ledsamma underrättelser som nyligen ingått, och de der erhöllo en dubbel vigt genom den ännu helt fårska hågkomsten af furst Dolgoruckis beskickning till Köpenhamn. Kronprinsen hade nemligen kort förut genom underrättelser som anlandt så öfver Petersburg som direkt från grefve Gustaf Löwenhielm, hvilken i Kalisch råkat kejsar Alexander, fått anledning hysa tvifvelsmål rörande kejsarens beredvillighet att uppfylla traktaternas bokstaf och på öfrerenskomman tid ställa de utlofvade ryska hjelptrupperna till prinsens förfogande för att användas Wll det gemensamma företaget emot Danmark. Under dy lika förhållanden kan man emellertid lätt döma till det iutryck, Adlersparres nämnde förespeglingar skulle göra på prinsen. Icke destomindre talar han ännu med förtroende till honom om sin lycka och vägrar att i sitt sinne misstro kejsar Alexander; han förordar isynnerhet till Adiersparres varma och verksamma behjertande våra planer på Norge (denna hörnsten till Sveriges dåvarande politik och inseglet till Nordens framtida sjelfständighet!), uppmuntrade honom att underhålla sina gamla förbindelser i detta land, särdeles de med grefve We42.1 Ah för att amanea hamna Ant — Kb z-——