Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 november 1855, sida 1

detta rop hade alla åskådarne bestörta vändt sig om. Launay sjelf hörde det, han rätade ut sig som ett spöke, röjde dem ur vägen, som omgåsvo honom, oeh när han märkte mr Burns, som bistod den unga flickan, utropade han förvirrad: — Hennes far! min Gud, hennes far! Han blickade ett ögonblick omkring sig med tårdränkta ögon och störtade derefter mot dörren. VI. De omsorger, som mr Burns till en början var nödsakad att lemna miss Morpeth, hindrade honom från hvarje annan tanke. Hans dotter, ty hädanefter kunna vi gifva henne detta namn, hade ändligen inslumrat; han hade ett ögonblick lemnat henne och spatserade tankfull i rummet, som var utanför Fannys, då dörren hastigt öppnades och Eduard Launay syntes på tröskeln. Mr Burns studsade tillbaka af förvåning och nästan fasa. Den unge mannen stannade; det var så mycken ödmjukhet i hans ställning, att Engelsmannen derutaf blef lugnad.