nan till inlösen, har af kronoslogden 1 Norrvikens fögderi blifvit till Kon. Beshde här i länet insänd en guldbit. vägande IÅ lod. som upphittats af undantagsmannen Daniel Persson, under det han varit sysselsatt med plöjning å hemmanct Östra Ejgds utmark i Tanums hä rad och socken. Från Söderköping meddelas den beklagliga underrättelsen, att den allmänt aktade och värderade postmästaren Limnelius omkommit genom vådlig händelse den 29 i förl. månad. Man förmodar att han, då han på aftonen skulle gå hem från Mem, halkat ned i ån och i fallet fått någon skada, som gjort honom oförmögen att rädda sig, hvilket eljest icke bordt hafva varit svårt, då ån på det ställe der olyckan antages hafva skett, icke på långt när har en manshöjds vattendjup. I Wenersborgs Tidning för den 31 Oktober läses följande: Vid flera tillfällen bafva vi talat om svårigheten för sjöfarande att, under vissa omständigheter, inkomma i härvarande hamn och om möjligheten att kunna förbättra inloppet och undanrödja de binder, som bärstädes möta inkommande fartyg. Oaktadt behofvet af en bättre ordnad hamn vid inloppet från Wenern än den som finnes allt mer och mer inses, har likväl ingen ännu tagit initiativet. till undanrödjande af ett ondt, som vållar mycket obehag, och som bar förorsakat betydliga förluster på enskildta händer. Den tafla som företer sig för en hvar, hvilken nu behagar blicka ut i Dalboviken invid staden, bar föranledt oss att ånyo ko ma till ett ämne, som, uppriktigt sagd!, lånat för detta hade bort bebjertas. Det har nemligen, då detta nedskrifves, lesat omkring 30 sartyg med fulla laddningar uti 40 timmar för ankar i Wenern utanfor hamnen och vågbrytaren, under en häftig nordost storm och svår sjögång, med Dalbobergen endast några få kabellängder från fartygens akterspeglar. Detta förhållande, som ännu fortfar, torde, enligt den art höststormarne pläga sorete, ännu räcka minst lika länge till. Förhållandet är nemligen sådant, alt inloppet till härvarande hamn år trångt, dels derigenom att vågbrytaren blifvit anlagd på ett opassande ställe och dels såsom följd af det låga vattenståndet och bristande muddring. När så inträffar att vinden en tid blåst från syd-sydvest, men derefter törner om och kommer från motsatt streck å kompassen, anlända vanligen en mängd lastade fartyg från Wenern så tätt på hvarandra, att det får vara godt väder om icke trängsel skall inträffa i inloppet till hamnen och segelrännan som går förbi staden. Ett sadant förhållande uppkom sistl Måndag. Vinden, som förut varit sydvestlig, blåste frisk nordost samma dag på morgonen, och det dröjde icke länge innan en mängd seglare blefvo synlige, som, följande uvorendra i kölvattnet, med synnerlig snabbbet närmade sig staden. Till inemot middagen gick inpasserandet i segelrännan och hamnen någorlunda drägligt och aflopp endast med några bräckta klyfvarbommar, aftagna akterspeglar och andra skamfilningar; men sedermera vågade de derefter kommande, i anseende till trängseln i inloppet, icke gå dit in, utan nödgades på vinst och förlust lägga sig för ankar utanför i öppen sjö med svår sjögång. Dessa äro till antalet omkring 30, alia fullt lastade; och deras belägenhet har ingalunda förbattrats, emedan stormen och sjögången sedermera tillväxt betydligt, hvartill såsom bevis kan anföras, att i dag, vid erhållen underrättelse, det ena ankarkettingen sprungit på ett af fartygen försök af tvenne fartygsbesättningar i en större båt blifvit gjorda, att med nytt. ankare och ny ketting undsatta det i fara varande fartyget, men tvenne särskilta gånger aflupit fruktlöst i anseende till sjöns våldsambet. Vi fråga derföre om det icke ligger ett stort fel i härvarande seglationsanstalter, då sädant kan inträf fa? Och detta sker likväl nästan hvörje höst. Det är i sanning icke synnerligt glädjande för herrar fartygsegare att se sin egendom i sådan fara, endast några hundrade alnar från det ställe der densamma vore räddad, och, under afvaktan att stormen skall lägga sig, hvarje ögonblick tänka sig möjligheten att få sina fartyg splittrade mot Dalbobergen, ett förhållande som för endast några få år tillbaka inträffade med sju fartyg under en enda natt. Vi bafva sagt att vågbrytaren icke blifvit anlagd på rätt ställe. Erfarenheten har visat detta, och denna forkastelsedom har äfven blifvit uttalad af flere sakkunnige män. Den ligger nemligen för nära hamnen, å att denna är alldeles för liten, och icke i den riktning att densamma gifver fullt skydd åt de derinom liggande fartygen. Naturen bar sjelf utstakat den linie som en fulkomliet åndamålsenvlig förmur här bör hafva. Från SkRäckleudde går en kedja af berg i riktning mot Bastugnsfyren. Om en våsbrytare anlades derå så skulle hamnen härstådes blifva en säker fristad mot alla stormar och tillräcklig att emottaga hela Wenerns flotta; ty emellan ofvannämnda bergskedja och nuvarande vågbrytaren är rymligt och djopt vatten samt god ankargund. Sättet att erhålla en förbättrad hamn synes således vara gifvet, men huru bekomma medel dortill och af hvem allt detta skall göras, det är en fråga som bråkar mångens hjerna. Der är gifvet att staden deratinnan icke kan hafva någon förbindelse emedan dess rättigheter och skyl!digheter i afseende på seglationsanstalterne blifvit långt före detta öfverlåtne först på Eifstyrelsen och sedermera på Nya Trollhätte kanalbolag. Detta bolags skyldigheter åter vidtaga först vid den bär befintlige våsbrytaren, och således icke utom densamme, såvida nämnde bolag, för den goda sakens skull, icke skulle vilja utsträcka sin omvårdnad ännu något längre i norr Vi veta emellertid för närvarande ingen annan utväg an att skeppsredare, varutrafikanter och sjöfarande sjelive få, som det heter, bryta isen, och hos länsstyrelsen anmäla behofvet af en förbättrad yttre hamn -amt begära undersökning om huru en sådan må knana tillvagabringas. Om sokanderne derjemte åtoge sig en efter omstaudigheterna lämpad afgift att utgå såväl af fartyg som last till hamubygenadens understödjande, så betvifla vi icke att frågan snarligen kunde bringas till ett önskvärdt afgörande, äfvensom att ett icke obetydligt bidrag vore att påräkna från Handelsoch Sjöfartsfonden. Sedan förestående i dag på morgonen var nedskrifvet hafva vi inhemtat, att det i går e m. slutligen lyekats 3:ne hårvarande Siyr-öboar att i en däckad håt undcätta iiiii l mad aAankar