Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 november 1855, sida 1

så lisligt känt ångren öfver det förflutna. Denna miss Fannys kärlek förorsakade honom ett slags samvetsförebråelse. Visste hon åt hvem hon öfverlemnade sig? Ahl hvarföre, hvarföre hade han ej förblifvit oförvitlig? Det är då sannt att, uti hvarje tillvaro det kommer en dag, en timma, när de begångna brotten spöka omkring oss; en dag, en timma, då man erfar att sallhet och pligt äro två namn, gifna åt samma sak. Hur allt då förlorar sin fägring! hur de friskaste källor då förgiftas! ingenting tröstar mer; suckarne qvafva, tårarne bränna. Förgäfves hopar du fröjder uti ditt hjerta, allt slyr undan, som uti de Danaidernas såll. Launay erfor det smårtsamt, ty till och med hans salhhet hade för honom blifvit en källa till lidan sen. Han genomvandrade dalen en lång stund och försökte att lugna sitt upprörda tillstånd. Andtligen, när denna kris saktat sig, återtog han vägen till värdshuset, der Fanny redan borde väntat honom. Vägens långd, de angenäma bilder som omgåfvo honom, och hoppat att snart återse den som han älskade, skingrade molnen från hans panna. Med denna böjlighet, som är egen för alla känsliga naturer, behöfde han föga tid till att öfvergå från förtviflan till glädje. Han satte sig att åt Fanny göra en bukett af fältets