Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 november 1855, sida 2

anmarka. Men dessa sörklaringar stannade ej länge inom grammatikens område. Ösvergående från formen till tanken, och från denna sednare till dess slutledningar, inträdde de båda unga snart uti en granskning af alla dessa ömma och fantasirika satser, som det är så farligt för tvenne att afhandla uti ensamheten. Utan att sjelfve märka det, nedstego Fanny och Eduard från allmänna satser till tillämpningen derutaf, och gingo från romanens område för att verkligen beträda historiens. En månad hade varit tillräckligt till allt dethär, och när mr Burns inträffade hade de redan gjort hvarandra sin kärleksförklaring. Åsynen af denne grumlade deras stilla lycka. Miss Morpeht hade nämnt honom för Launay som en vän till sin familj, hvilken hon älskade och vördade som en far, men utan att vidare förklara sig öfver de förhållanden, som fästade henne vid honom. Det var således ej utan ett visst missnöje, blandadt med svartsjuka, som Eduard märkte det välde, som af den nykomne utöfvades på miss Fanny och den ömhet som de ömsesidigt visade hvarandra. (Forts.)