(Del Tal ÖdÅ1C-0oLD PU ME AA —41 kronornas, icke ländernas förening.) Derjemte begärde kronprinsen af England afträdandet af någon utaf de ifrån Frankrike eröfrade kolonier, hvilket enl. vår förf:e bör måhända anses som ett vedergällnings-hugg(?) för borttagandet af Pommern och kunde på tamma gång (?) tjena som ersättning för Napoleons ouppfyllda löfte (?) att godtgöra prinsen för sina indragna dotationer, men hvilken godtgörelse icke utfallit mer än till hälsten. Å (I sanning en egen framställning. Vinnandet af kolonien skulle på samma gång utgöra ett -vedergallnings-hugg för eröfringen af Pommern, hvilket väl bör så förstås, att Sverge deri skulle få en ersättning för Pommern, och en godtgörelse åt kronprinsen för hans förlorade dotationer. Såsom bekant blef det, när man kom till kritan, endast fråga om det sednare ändamålet.) Men,-yttrar förf:n, och vi tro att han deri har fullkomligt rätt, den starkaste bevekelsegrunden å kronprinsens sida torde dock hafva varit, att genom en dylik uppgörelse bereda sig en utråg att undvika det financiella bryderi han förutsåg, och verkligen syntes detta medel vara tjenligt (utan tvifvel!) att återställa jemvigten i hans budget, som redan trecller fyrfallt öfversteg de 100,000 rdr, som utgjorde hans apanage. Detta apanage stod neml. icke i förhållande till de utgifter hans nya och iså många fall ovanliga ställning kräfde, helst indragningar i representationskostnad måhända voro lika svåra att göra, som det var orådligt att minska de talrika understöd af både allmän och enskild natur, dem han så frikostigt utdelade. Lägg härtill de betydliga emolumenter, som ifrån hans civillista utgingo icke blott åt personer i en ganska hög samhållsställning (m. a. o. köpta anhangare), men afven åt många såväl inom som utom landet, hvilka nitiskt tjenade honom under många olika förhållanden och skepnader (spioner och andra kreatur) och man skall begripa, att denna nervus rerum var hans ställning en tvingande nödvyndighet att reglera. Hvilka väl lagda ord, för att säga hvad som kunnat helt enkelt uttryckas dermed, att Carl Johan ville ha en koloni af England, hvilket dock för anständighets och bättre verkans skull borde fordras såsom subsid åt Sverge, för att dermed betäcka de stora utgifter han hade för att korrumpera den svenska adeln och underhålla sina talrika spioner. 1 Kronprinsen, heter det, sökte göra detta begripligt för Björnstjerna, och sade honom rent ut: -Så snart Sverges intressen äro garanterade genom löftet om Norge och subsidier (H. K. H. skulle således verkligen ha tänkt på Sverge?), så bör ni framställa frågan om kolonien. Ni vet att jag afslagit de tolf millioner francs Napoleon erbjöd genom Signeul (väl rundligt tilltaget), att jag hvarken kan eller vill begära denna ersättning af Sverge (i sanning en mycket vacker grannlagenhet!), och och om man inser den vigt vårt svärd kastar i vågskålen, så förmodar jag att man icke nekar. Med dessa besked afreste Björnstjerna till England. — Rustningarne hade sortgått och vi kunde sägas vara snart sagdt hvarje ögonblick färdiga att våga det afgörande steget (anfallet på Danmark, som icke anade någon fara), men de utlofvade ryska hjelptrupperna läto fortfarande vänta på sig, ja icke eng någon underrättelse anlände från Petersburg. De svenske officerare, som blifvit skickade dit, Åqvarhöllos under åtskilliga förevänningar och tillbragte tiden vid kejsarens hof lika angenämt som nyttigt för prinsens och Sverges (!) intressen.Då inträffade det blodiga nederlaget vid Borodino, der, såsom bekant, Ryssarne blefvo i grund slagna och skulle varit förlorade, om icke Napoleon, till följd af en oförklarlig sinnesfrånvaro förhindrat sina gardens framryckande i elden. Nu ändtligen skref Alexander af den 24 Sept. till sin herr bror och kusin (i sanning goda kusiner) ett bref, deri han -är nog lycklig att kunna underrätta om den ärofulla batalj, som föresallit, och hvilken -tvungit Napoleon att draga sig 11 werst tillbaka. Emellertid, så slutar brefvet, sysselsätter jag mig oförtrutet med organisationen af de nya stridskrafter, jag tänker ställa till E. K. H:s förfogande, och hoppas att allt skall vara färdigt till den föreskrifna tiden.Detta skrifver, märk väl, Alexander sjelf till sin bror och kusin, sin rådgifvare i kriget. Då inträffade den 5 Oktober på enskilt våg till Stockholm underråttelsen om den franska hårens intåg i Moskwa. Bestörtningen blef ofant lig och alla Napoleons vänner undrade hvad parti kronprinsen nu skulle taga, om han skulle vara nog djerf att hålla sig, om adet skulle stå i hans makt att blifva sina förbindelser trogen, m. m. Under intrycket häraf skref kronprinsen till Alexander ett bref, som uttryckte den största oro), under det han in