Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 2

den är gammal, man tror ej mer på dolda skatter, ej en gång uti komiska operor. Hitta på en annan. Slafven ryste. Ni tror mig ej? sade han. — Jag tror att du är en skicklig skurk, som tycker om att öfva din uppfinningsförmåga på enfaldigas bekostnad. — Herr Launay, herr Launay, af barmhertighet tro mig, schatullet är uti en håla i Irglas; jag är säker på att finnna det der, om jag söker derefter. — Jag förskonar dig derifrån. — Herr Launay, ni skall hafva de två tredjedelarne, jag skall gifva er de två tredjedelarne. — Det är nog... — Och alla juvelerna, ty det är också juveler deribland. — Nog, säger jag dig, ej ett enda ord mer; stig upp! Cranou utstötte ett skrik af raseri och föll tillbaka mot golfvet. — Jag uppstiger ej, må man bära mig härfrån; jag skall ej göra ett steg. O! han vill ej tro mig! ... Herr Launay, det är likväl sannt . . . men han vill ej höra mig. Och då jag ej har schatullet här, är det omöjligt att kunna bevisa, att jag ej ljuger! Ingenting an