Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 2

— Och hvarifrån erhöll du detta schatull? — Genom en affär . .. begriper ni? Fyra hundra tusen francs! nå väl, om ni vill, hälften af denna summa tillhör er. Launay skakade på hufvudet. — Det finnes ej mer än ett inkast mot din berättelse, och det är, att du redan varit längre än tio år vid bagnon. — För tio år sedan var jag på flykt med Martin. Vi utförde bragden tillsammens på strandbrädden, och vi gömde schatullet af fruktan att blifva förföljde. Följande dagen blefvo vi gripne af gendarmeriet i Plestire. Sedan den tiden har Martin dött vid kedjan, och jag är den ende öfrige, som känner förvaringsstället. Oaktadt Launays bemödanden att affektera likgiltighet, var det klart att han afhörde slafven med en lysten uppmärksamhet. När denne hade slutat att tala, förblef han en stund tankfull, likasom om han hade för sig sjelf öfvervägt sannolikheten af det som nyss blifvit honom berättadt; snart lösryckte han sig ur dessa tankar, men fruktade nästan då att mö ta Cranous blick, som var fästad på honom, samt yttrade med en ton som han försökte göra likgiltig: Å — Din roman är mycket bra ihopasatt, men 2