Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 2

gar, särdeles för de lägre graderna inom arm6en, mycket giltiga, men vi kunna dock ej undgå att upprepa en förut uttalad anmärkning, nemligen att Rikets Stander — d. v. s. de skattdragande stånden — väl torde betänka sig innan de bevilja dessa förhöjningar, då de sannolikt hafva i friskt minne hurusom man har krigsbesalet att tacka för att skattesörenklingsfrågan förolyckades vid 1848 års riksdag. Denna fråga var då mycket nära att erhålla en god lösning, hvarigenom man besparat sig alla efterföljande trakasserier och me delvägsförslag, hvilka ledt derhän att frågan ännu står på en tvetydig grund. Det var vid nämnde riksdag, som Regeringens fullständiga proposition afgafs i ämnet, för hvars genomdrifvande hos adeln Sandström förvandlades till Sandströmer. — Propositionen understöddes ock i statsutskottet af regeringens förtroendeämbetsmän och antogs al de båda skattdragande stånden, då oförmodadt krigsbefälet uppträdde med sin protest, som verkade en fullkomlig vändning i konungens åsigter och handlingssält och framkallade de upprörande intriger, hvarigenom saken förhindrades att komma till förstärkt statsutskott, utan måste för denna gång förfalla. Och skälet för krigsbefälets protest var det svaga, att icke säga lump na, att genom beviljandet af lösningsrätt åt räntegifvarne löutagarne förlorade rättigheten att preja sig till högre forskllön af de räntegifvare, som icke kunde lemna spanmål och derföre måste antaga hvilka vilkor man af dem kräfde. Dessa lumpna skäl, denna ovilja att uppoffra en inkomst, som först och främst var i och för sig orättmätig och dessutom jemförelsevis obetydlig, föranledde krigsbesalet att inlägga sin hotfulla protest mot en för landet så utomordentligt vigtig reform. Och efter sådana föregåenden tror man att de skattdragande skola vara villiga, att åtaga sig nya skatter, till löneförbättringar åt en kår, som visat sig så likgiltig för deras bästa? Det är i sanning att räkna alltför mycket på de skattdragandes långmodighet eller dåliga minne. För vår del anse vi, ehuru vi ej höra till de hämdgiriga, att krigsbefälet bör åtminstone något få plikta för sitt oförsynta beteende i denna sak. Det bör för hrr löntagare blifva en varning till en annan gång och erinran derom, att icke för lump na, sjelfviska intressen uppoffra nationens högre, allmänna välfärd. Men här må väl frågas: hvarföre verkståller regeringen icke de löneförhäjningar, till hvilka Rikets Stånder redan anslagit medel? Vi veta nemligen att Rikets Ständer vid förl. riksdag beviljade medel till löneförhöjningar åt landstatens tjenstemän. Regeringen har sedermera anbefallt Kammarkollegium och Statskontoret att uppgöra förslag till aflöningsstater för landtstats-tjenstemännen i hvarje län, oeh sistnämnde myndigheter halva i sin ordning assordrat kon. befallningshafvande i länen att inkomma med betänkanden i ämnet. Så hafva kon. befallningshafvande i Götheborgs och Bohus län blifvit anmodade, att hvad Götheborgs fögderi angår, såsom det enda inom länet der löningsräntorna utgå med förvandling och efter markegång, med det första insända uträkningar å samma löneräntors belopp, efter medium af de 10 sistsörslutna årens markegångspriser, hvilka uträkningar legat till grund för det af kon. bef:de till Civildepartementet insända sammandrag öfver de hvarje tjensteman eller betjent vid landtstaten här i länet anslagna dylika räntor. Denna uträkning afsändes ifrån kon. befallningsh:de härstädes redan den 2 sistlidne April, men ännn har man icke sörsport något vidare resultat; man icke ens känner huruvida de respektive kollegierna till regeringen ingifvit det påfordrade utlåtandet och förslaget i löneregleringsfrågan. Och alltså fortfara de vanlottade tjenstemännen att ännu efter nära två års förlopp sedan Rikets Ständer beviljat de ifrågavarandel medlen, vara i afsaknad af de löneförbättringar, af hvilka de äro i så stort behof. I