Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1855, sida 2

nat emellan mig och det än tio mil), emellan bagnon och rikedom! Herr Launay, ni kommer att ångra det... O! han vill ej tro mig. Slafven rullade sig på gollvet, ursinnig af sörtvillan. Hvad Launay vidkommer, röjde han stor förvirring. Cranous berättelse hade upprört hela den verld af onda tankar som slumrade hos honom. Å ena sidan, kände han sig färdig att sätta tro till slafvens ord och hägad att emottaga hans anbud; under det, å andra sidan, fruktan att blifva narrad och blygseln för en dylik lättrogenhet höllo honom tillbaka. Detta sista skäl segrade; men, för att med ens göra slut på frestelsen, närmade han sig Cranou, och, tagande honom under armarne, försökte han att upplyfta honom för att sjelf föra honom till sjuksalen. Då han emellertid såg sina ansträngningar fåfänga, beslöt han att gå och begära hjelp. Han utgick således, sedan han tillstängt dörren med dubbel lås; han sprang till vaktsalen, der gaf han befallning åt två sjukvaktare att följa sig.