Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 oktober 1855, sida 2

nattridten. När han kommit upp på den backe, som höjer sig öfver byn , stannade han och betraktade några ögonblick slottet, som reste sig på afstånd. — Jag skulle med nöje spelat herre på dender präktiga egendomen, mumlade ban; — bahl den är ej för stor för Louis och hans barn. För tusan! hvad är detder? tillade ban, kännande en tår på sina kinder; — hvad! jag gråter! kan jag gråta? ... Han betraktade en stund denna tår, den första som på många år stulit sig ur hans öga. Gjorde han måhända af denna perla ett offer åt Gud? . Det är svårt att veta hvad som föregick i gubbens själ. Han satt en stund, försjunken i känslor eller betraktelser. Derester upptog han hastigt ur fickan en liten flaska och tömde den i ett drag. När Louis lemnade slottet, var det redan skymning. Han nästan tvekade att återvända hem, derför att han der skulle träffa sin far. Hvad borde han säga denne? Hans tvekan och betänkligheter återkommo med förnyad styrka. Utanför porten till sin fars hus märkte han en folksamling. Man kommer, för att arrestera mig, tänkte han, erinrande sig duellen, på hvilken han alltsedan morgonen ej rigtat Il I HI I I