Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1855, sida 1

— — — Han antog ett ödmjukt och förkrossadt utseende. — Det synes, sade han, att herr de Solignac icke nöjde sig med att sörebrå Louis hans förtrolighet med er. Vi äro fattiga, och ni är rik, fru grefvinna. Man anser mig girig ... man har trott, att Louis möjligen var det äfven ... att hans ömhet för er grundade sig på vissa äreoch penninggirige afsigter .. att hans plan var ingen mindre än den att — — — Hvad! Är det för en sådan skamlöshet, Louis fruktat och dragit sig tillbaka? . . Nå väl, om jag vill, att man älskar mig för min rikedoms skull, hvem har då rättighet att ogilla det? På Olympes läppar svasvade ett lifligt ungdomsfriskt leende. I dessa ord låg måhända blott en öfverskylande artighet; gamla Ceret fortfor: — Louis tänker icke så, fru grefvinna. Hans rattskaflna sinne kan ej uthärda skenet af en misstanke, och dertill har hans hjerta ett sår, som ännu blöder . . . Fru grefvinna! denne Solignac, som var i stånd till allt, vågade säga, att jag för längesedan förbundit mig att behandla er sjukdom i hans och mina förena de intressen. — Jag förstår er ej, sade Olympe, rigtande på den gamle läkaren en forskande blick. — —— — ———-———