Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1855, sida 2

bespara henne småleken att kalla mig sin make och er sin far! — Det är således jag, som ligger i vägen för din sallhet? Välan! jag skall befria dig från det hindret. — Ni har missförstått mig. Jag har en annan pligt att uppfylla, och den är att lefva för er lycka, och — låt mig tillägga — för er ånger. Deråt vill jag uteslutande egna mig. — Du är alltför god; men hvad ångren beträffar, lär den bli min ensak, och någon annan lycka känner jag ej än din egen. — Haf då aktning för den, min far, och tala ej mer om ett omöjligt giftermål! Jag har beslutat att resa. — Är det ditt sista ord? — Ja. — Res då, envise tjurskallel... Men om grefvinnan dör? — Grefvinnan är för ögonblicket räddad. Om min bortresa förorsakar henne sorg, skall denna känsla blott ännu mer väcka hennes lilskraster. De sorger, som förut tärde på hennes helsa, voro utan grund: verkligheten blir ej farlig för henne. — Hvilket resonnemang! Du är en förälskad pedant. — Min far, jag bör resa till staden, för att inställa mig inför rättvisans handhafvare. Ryk