Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1855, sida 1

— Och grefvinnan? — Ack, tala icke om henne! Hon skall misskånna mig . . men detta är det offer, jag erbjuder Gud .. Jag skulle ej varit värdig hans godhet, om jag ej haft mod att offra åt honom ett hjerta, redan krossadt i lifvets strid. — Du älskar henne således icke, den stackars sköna qvinnan, inföll doktorn med sockersöt ton. Han märkte, att det nu var tid att anslå denna enda sträng, som ännu vibrerade i Louis bröst. — Ålskar jag henne icke! ropade Louis, fattande sin fars händer; — betrakta mig, och såvida ej ett menniskoanlete i edra ögon blott är en samling muskler utan tankeuttryck, så måste ni kunna läsa ett svar på er fråga! Alskar jag henne icke? Hvad betyda då mina tårar, hvad denna natts blodiga tvekamp, om ej, att jag älskar och försakar henne! Jag ville bedraga er; jag förstod ej att läsa i mitt hjerta, utan trodde mig blott spela en älskareroll, för att vinna tid till hennes räddning .. Himlen har straffat .. eller rättare välsignat mig. I gengäld för denna välmenande osanning har den skänkt mig en djup odödlig kärlek .. Och icke blott, att jag har den himmelska fröjden att inom mig känna en ren kärleks heliga smärta, utan jag har ock varit älskad! Ack detta minne är ju en tillräcklig skatt! Låtom oss