Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 oktober 1855, sida 1

— Om jag ej dödat honom, måste jag bestraffat mig sjelf. Louis uttalade detta med en domares allvar. — De barnen, de barnen, mumlade gubben. — Nu, min far, måste vi båda lära att glömma: ni edra högtsträfvande, dystra planer; jag mina drömmar om en lycka och en kärlek, som jag ej var värdig. — Du har således förderfvat alltsammans. . ruinerst oss! — Sörj icke! jag har räddat er .. Om ej för er egen skull, så gläd er åtminstone för min rakning, för mig, som ni älskar så innerligt, ty jag hade blott valet att bestraffa de Sohgnac eller sjelf dö. — Men huru kunde de Solignac vara nog enfaldig att slåss? — Jag red i natt till byn och besökte först tvenne vänner, studenter och akademikamrater .. Jag berättade för dem, utan att förråda er, den skymf, de Solignac tillfogat mig, och förklarade, att jag med vapen i hand ville ha upprättelse. De åtogo sig att vara mina sekundanter, och tidigt i dagbräckningen klappade vi på de Solignacs dörr. Han började åter med sina förolämpningar, jag befallde honom tiga, hans vrede svallade upp och han grep ur