— -— Språk än under de tider, då allting gär sin jemna, hvardagliga gång. I Sv. Tidn:n läses: Med anledning af det nyligen skedda åtalet mot det bär utkommande tidningsbladet Fäderneslandet yttr:r ÄAsftonbladet några värdiga och kraftfulla ord, i hvilka vi till alla delar instämma, om det ursinniga trots mot lag och de tygellöst fräcka angrepp mot allt hvad i samhället är upphöjdt, som gjort detta blad till en afsky i ett samhälle, inför hvilket det vanhelgat den ädlaste benämning, med folkfrihet och de arbetande klassernas fördel på sin falska tunga. Aftonbladet slutar med denna tanke, som aldrig nog ofta kan upprepas: Pressens frihet, samhällets frihet, har inga farligare fiender än dessa vansinniga skribenter, som missbruka fribetens namn till förrädiska stämplingar mot frihetens väsende. Man har ofta, och isynmerhet från landsorten, klandrat Stsckholms-tidningarna att de icke med kraft uppträdt mot denna nägra tidningars länge fortfarande skändlighet, och ansett det vara feghet. Men till hvad skulle en kamp mot dem hafva gagnat? Man kan icke, af aktning för sina läsare och sig sjelf, begagna samma vapen, och måste således under striden nedsmutsa sitt blad. ,Aut victor aut victus, ego tamen maculor. Man har derföre blott genom sin tystnad tillkännagifvit, att man snart sagdt ej känt deras tillvaro och vi förmoda att det inom andra tidnings redak tioner varit samma händelse, som inom Svenska Tidningens, att ingen läst tidningen Fäderneslandet annars än då den någonstädes anträffats, och att den iunom redaktionen högst sällan varit föremål för samtal. Imellertid lärer detta blad åtminstone nu, ehuru sent, fullkomligt öppna ögopen på det blinda oförnust, som så länge drifvit den satsen, att tryckfrihetens missbruk bota sig sjelfva. Påtagligt måste det nu vara bevisadt äfven bos oss, — och värre hos oss, än kanske någonstädes — att tryckfrihetens missbruk, ohejdade af lagens arm, växa till en höjd, der det ändtligen för de mest välmenande tviflare solklart visar sig, att gement skrifveri också är ett moraliskt, icke blott politiskt brott, och som förtjenar, lika väl som andra, missgerningsbalkens vigz, i förening med alla förnuftiga menniskors och goda medborgares afsky. Instämmande i hufvudsaken med Aftonbladets och Sv. Tidningens här yttrade tankar och lika med den sednare tidningen lefvande nära nog i okunnighet om det beryktade Fäderneslandets vanvettiga och brottsliga skristställeri, måste vi dock emot den slutsats Sv. Tidn:n af detta beklagliga förhållande vill draga, inlägga en reservation. Sv. Tidn:n förmenar att man härigenom bör tydligen inse -det blinda oförnultet af satsen, att ÅwHrycksrihetens missbruk bota sig sjelfva, hvaremot Sv. Tidn. anmärker, att tryckfrihetens missbruk, ohejdade af lagens arm, växa till en höjd, der det ändtligen för de mest välmenande tviflare solklart visar sig, att gement skrifveri också är ett moraliskt, icke blott politiskt brott, och som förtjenar, lika val som andra, missgerningsbalkens vigg, i sörening med alla förnuftiga menniskors och goda medborgares afsky. Vi förstå ej rätt hvad Sv. Tidn. här velat säga. Det har väl aldrig blifvit bestridt, att ju tryckfriheten, liksom hvarje annan frihet, ej kränkes af, utan just upprätthålles genom lagen. På denna grund är ju ock vår egen tryckfrihetsförordning byggd, den der ganska allvarligt hanvisar till just missgerningsbalken. Att lagens bestämmelser i detta hänseende tilllåmpas, när verkligen skäl dertill är för handen, kan icke af någon förnuftig menniska klandras, ehurn tillfällen väl gifvas, då klokheten bjuder, att öfverlemna ett brott af denna art åt det allmänna omdömets ogillande och förakt. Och att det allmänna omdömet i detta hänseende icke låter bedraga sig, derpå har man ganska tydliga bevis just i fråga om Faderneslandet. Men lika fullt qvarstär den sanningen orubblig, att tryckfrihetens missbruk bota sig sjelfva. Derom vittnar, utom allt annat, den förändrade ton i det offentliga skriftställeriet, som inträdt på sednare tider i nästan alla länder, der tryckfrihet finnes. Den ton, hvari, under förra tider, polemik fördes t. o. m. mellan berömde författare (man erinre sig t. ex. striden mellan Leopold och Thorild) återfinnes nu endast hos en viss föraktad del af pamflettoch tidningsskrifvare. Vi neka ej till att ju äfven yttringar i samma anda kunna någon gång förekomma äfven på de håll, der man bordt vänta något annat, och Sv. Tidn:n sjelf företer härpå icke det minsta antalet exempel, men de mötas dock alltid af så stort allmänt ogillande, att man bör hoppas det de skola alldeles upphöra. Det ligger således alldeles ingen motsägelse deri, att Tryckfrihetens missbruk rätta sig sjelfva, och att en lag bör finnas mot missbruk af samma frihet. Vi förstå således ej rätt Sv. Tidn:s mening med dess sväfvande uttryck, men ana att det innebär ett förordande af någon inskränkning i Tryckfriheten, för hvilken afsigt man förebär att vi icke ega någon