ket. Med leende på lapparne srågade han, hvad som gilvit honom nöjet af detta besök. — Jag är sjuk, doktor, mycket sjuk, svarade de Solignac; — jag fruktar, att jag fått min stackars kusins sjukdom. — Åh, ni kommer ej att dö af någon hjertåkomma! — Hvaraf hvet ni det? frågade de Solignac med skämtsam ton men vilda blickar. — Jag misstager mig aldrig, svarade doksorn torrt. M. har emellertid misstagit er en gång, då ni förutspådde mig en olycka, som Gudi lof icke inträffat. — Jag påstod ingenting med bestämdhet; jag anförde blott sannolikheterna. — Aro dessa sannolikheter ännu alltid desamma? — Ja, precist desamma. De Solignac rodnade af vrede: hans händer knötos under frestelsen att gifva den gamle ett knytnäfslag, men han hölls tillbaka genom närvaron af den gamla pigan, som sysslade i köket med grytor och tallrickar, samt bet i mustaschen, för att undertrycka en förolämpning mot hennes husbonde. — Kunna vi ej fortsätta samtalet i ert enskilta rum, min käre doktor? — Gerna, svarade doktorn torrt.