Talade man med honom om hans son, suckade han och tycktes sörja öfver Louis lättja, som förspillde sin dyrbara åt studier ämnade tid i barnsligt joller med grefvinnan de Fouchy. Han beledsagade dessa ord med ett hemlighetsfullt leende, som ej förklade sin åsyftade verkan, och snart talade hela grannskapet, det vill säga socknens åtta eller tio så kallade bättre familjer, om kärleksförbindelsen mellan fru de Fouchy och unge C6ret. Den gamle doktorn försäkrade sig på det sättet om talrika medbrottslingar. Ryktet kom en dag också till de Solignacs öron. Denne hade för öfrigt mycket tråkigt, ty rapphönsen började blifva sällsynta, och herr jägaren jagades nu i sin tur af kreditorerna, som skaffat sig upplysning om hans vistelseort. De Solignac besökte flera gånger doktorns hus, utan att träffa honom hemma. Han lade sig i försåt för honom på alla vägar och stigar, men den fintlige, illparige doktorn visste medel att undvika honom och tog alltid just den väg, som den otålige arfvingen minst väntat. När doktorn en vacker dag kom hem från sina promenader, stötte han emellertid på herr jägaren, som slagit sig ned framför kökselden och i denna ställning väntat på honom. Doktorn syntes ej vara förlägen öfver besö