liga förhällanden, bör ej räkna på synnerligt tålamod. Ins. yrkar ej på exportförbud eller dylika prohibitiva åtgärder. Han anser det tvertom möjligt, ja troligt, att ett sådant hämmande af statens fria utveckling skulle göra den, hvad allmogen kallar, krympt i vexten-. Men han önskar att allmänhetens uppmärksamhet måtte företrädesvis fästas på dem, som verkligen lida nöd och ej på dem, som genom den sysiska kraftens öfverlägsenhet kunna ge vigt åt sina påståenden. Må sedan de, som äro visare än ins, söka botemedel mot det onda, som han blott kunnat påpeka. Ehuru ins. är långt ifrån någon vän af den råa kroppsstyrkans improviserade lagstiltareskap, undrar han öfver den förundran, som de visserligen ej kommunistiska, men dock kommunala spanmålsoch viktualieupploppen väckt. Han anser dem vara en naturlig följd af den djupa misskredit, hvari Svea rikets lag, detta gamla kläde fullsatt med nya klutar, har sjunkit. Sanningen af summum jus summa injuria är nu känd och erkänd af många andra än de, som förstå latin. Sverge har längesedan vext ur sin konstitution och sin lagt och hade redan lagt af dessa persedlar — om blott dess målsmän kunnat anskaffa nya i de kasserades ställe. Hvad under då om arbetarne låta förleda sig till lagstridiga handlingar, slå sig på lynchlag etc.! Konstitutionen, som lemnar dem orepresenterade, betager dem andra medel att söka ändringar i lagens verkliga eller förmenta bristfälligheter. — Dixi et salvavi animam meam! En, som har bråd nog.