När de befunno sig ensamne, lade de Solignac armarne i kors öfver sitt bröst och hviskade i gubbens öra: — Ni är en usling! begriper ni? — Jag begriper, att ni brister i vördnad mot mina grå hår, svarade doktorn med ett djupt komiskt lugn och en dragning på läpparne. — Dina grå hår åro sannerligen ingen hederskrona... Du har bedragit mig, din skurk, men jag skall en dag plocka lifvet ur dig! — Äåkta er då att bli sjuk, ty det vore jag, som skulle åtaga mig besvaret att sköta er. — IIvad ar det för ett rykte, som går, att din son har slagit sig ned på slottet och ständigt är hos min kusin . . att de promenera, serenadera och kuttra utan all ända med hvarandra? Det der hör ej till öfverenskommelsen. — Hvad vill ni, jag skall göra? frågade doktorn; — jag börjar bli gammal och har behof af biträde. Louis är lika skicklig läkare som jag. Jag har anförtrott honom vården af er kära slägting och ansvarar för att han skall kurera henne. (Forts.)