4 hvaraf någon af dess skenbart mindre vigtiga delar angripes, måste, om det ej dampas i tid, reagera på hela dess inre organim. Vi frukta att detta kan tillämpas på vårt kära fådernesland. Det gifves verkligen ett stort antal menniskor, som de stegrade lefnadskostnaderna redan bragt i en brydsam belägenhet och snart skola störta i verkligt elände. Man vill gerna ignorera att de genom landets lyckliga ställning blifvit satta så godt som på svältkur — man generas också ej synnerligen af dem, ty de ropa och skria icke på gatorna. Desse äro de Åsmå kapitalisterna, gamla män med stor familj och liten pension, pauvres honteux af mångfaldiga slag, män, som ej orka att grafva och blygas att tigga, sådana som anse som en serdeles försynens nåd, om de få några handlin gar att renskrifva. Sådana individer finnas både i städerna och på landsbygden, om man blott observerar dem der de hota att digna under den centnerstunga nöden, som nu står i ständig tillvext. Hårdare än deras lott — i ännu högre grad värd den tänkande menniskovännens uppmärksamhet är dock enkornas och de faderlöses i dessa dystra tider. Ins. vill, äfven med fara att klandras för sadd sentimentalitet, fästa allmänhetens uppmärksamhet på den arma moder, som ser det lilla kapital, hvarmed hennes och hennes barns lifsuppehälle samt dessa sednares uppfostran skulle bestridas, genom lesnadskostnadernas stegring nedsjunka till sitt halfva värde. Hon tvingas kanske att rycka den son, af hvars lyckliga naturgåfvors utveckling hon hoppades allt för framtiden, från läroverket, för att kasta honom in i ett yrke, som hans föregående studier gör motbjudande, och för hvilket han saknar anlag. Hon ser sig tvungen att i förtid döma dotterns späda fingrar till ett lika träget som otacksamt arbete, så att denna i stället för att under barnaåren utbildas till en tänkande samhällsmedlem redan då nedsjunker till en osjelfständig symaschin. Och kanske mäktar ej allt detta slafarbete att hålla nöden på afstånd — kanske öppnar denna slutligen dörren till den förr så fridsälla boningen för lasten och brottet! Åh, invänder du, det har minsann ingen fara med enkan — hon har ju Gud och fattigvärden att vända sig till.-Fattigvärden! Vet du då ej huru bittert det brödet smakar, som uppköpts genom ett medelst tvång erhållet sammanskott? Vet du ej hvad det är för en person med ädel sjelfkänsla att utan eget förvållande bli kommunens nådehjon? Vet du ej att inskränktheten af sattigvärdens tillgångar binda armarne på henne, så att hon blott kan lindra en jemförelsevis ringa del af det lidande hon ser — och hur mycket förblir hon ej i okunnighet om? Du råder henne vända sig till Gud — men akta dig! ty gör den fattiga enkan det, blir hon rigtigt farlig. Hon får då en målsman, som ej låter henne ropa fåfängt om hjelp. Han kan och skall hämnas på det land, som tillåter och befrämjar hennes elände, Han, som så ofta genom sine profeter förkunnade i hvad betydlig mån enkornas och de faderlöses suckar dragit Hans vrede öfver Juda folk. Många, många äro de, som dela enkornas och de faderlöses lidande. Man har talat och skrifvit om arbetslönens stegring, men den arma sömmerskan, hvars enformiga, helsoförstörande och själsförlamande arbete blott afbrytes genom några få timmars sömn, och som genom millioner — nej oräkneliga stygn knappt kan förvärfva sig sitt dagliga bröd — hon vet ej något deraf. Och när hennes ögons ljus förmörkats, när hennes hopkrympta och vissnade fingrar ej mer mäkta föra nålen med den fordna snabbheten, när det ständiga stillasittandet bunnit förvandla den blomstrande flickan till en gulblek sjukling — hvarmed skall hon då uppehålla sitt lif? Då hänvisar man henne till fattigvård, fattighus etc, men besinnar ej härdheten och orättvisan deri, att den, som träget och redligt försörjt sig så länge hon det förmådde, måste sluta sitt lif som fattighjon. I sammanhang härmed kunna vi tala om de qvinnor, som genom mångårig undervisning lyckats förvärfva sig ett litet kapital för sin orkelslösa ålderdom. Landets lyckliga ställning förminskar värdet af detsamma, så att nöden snart klappar på den grähåriga barnalararinnans dörr. Ins. skulle kunna framställa många flera vyer från armodets gebiet, om han ej fruktade att 14. PR 2