Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1855, sida 1

af slottsmuren begränsade lilla verld, enär de allteme lanåt tillställa små utslygter till nödens boningar, för att sprida tröst och glädje. Men Loius och Olympe äro för öfrigt främmande för allt annat, utem för hvarandra: de lefva ett lif af svärmande drömmar, aningar och känslor, för hvilka de ej finna namn. De våga ej blicka in i framtiden, ty de fruka att nu drömma den alltför skön, då de nyss skådat den så dyster och hotande. De njuta det närvarande och fånga rosornas doft, innan de hinna vissna: de äro b:rusade af en känsla, som i grunden kan vara egoistisk, men aldrig för orsakar något ondt. Oaktadt allt detta rufvade en förfärlig oro i djupet af Louis hjerta. Eter den vapenhvila, om vi så få kalla den, som afslutits mellan Louis och hans far, hade han återkommit till slottet darrande och förskräckt öfver den osanning, som under en månads tid lemnade vården om fru de Fouchy i hans händer. Då han påsann denna undflykt, gaf han ej vika för en känsla af inbilskhet eller är-girighet; det var för att vinna tid — och nu hade han vunnit en månad. Om ej grefvinnan under denna tid blefve nog frisk, för att kunna lyda Louis vink att resa bort, att fly derifrån, så vore d-t en förspild tid; men om hon med återvunnen helsa