Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1855, sida 2

en hjelte, om jag uppossrar den sonliga kärle ken för menskligheten och förråder min sar, sör att rädda en främmande varelse? loouis kunde ej stadna hemma. Han gick Uut.. men hvart skulle han gå? På afstånd såg han slottsparkens kronor, som bildade landskapets bakgrund: dit drog honom hans hjerta, dit ville han skynda, för att ställa sig vid slottets ingång såsom lifvakt åt det oskyldiga offer, som måhända i detta ögonblick tänkte på honom och undrade öfver hans frånvaro. Klockan i bykyrkan ringde till messa. Louis spratt till: det var som om dess malmtunga kallat honom dit. I Paris hade han blifvit smittad af den religiösa likgiltighet, som der är allmänt rådande, och ej på länge knäböjt i gemensam andakt med troende kristne; men nu, när klockan ljöd likt ett högtidligt råd, en sorgsen uppmaning, kände han en brinnande åtrå derefter och skyndade till kyrkan. På tröskeln af det förfallna templet, hvars väggar grönskade af fukt, ihågkom han, att han sedan sin mors död ej varit inom dess dörr. Minnena från denna sorgliga stund bestormade honom; han kände saknd efter den förtviflan, som vid modrens likkista pressat tårar ur hans ögon, och skulle måhända önskat att van dra samma väg i ett annat liktåg. Kyrkan var nästan tom; endast några gamla qvinnors trä