Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1855, sida 2

————777——552577 och ädla sröjder. Ja, döden vore det bästa sättet att undvika vanäran och måhända förhindra brottet. Louis var ju älskad af sin far: skulle då ej denne i sin sons död se Guds straffande finger och bäfva för den gudomliga vedergällningen ? Men nej! Louis kände sin far alltför väl. Det brottsliga mod, med hvilket denne gick mot sitt mål, skulle ej sjunka: en sådan man som han, jernhård och beräknande, skulle ej vika för en känsla; han var hvarken spelare eller rou, och det var ej i ett tillstånd af herusning, han gripits af sin iskalla moraliska yrsel. Om han, för att komma till sitt mål, måst gå öfver Louis lik, skulle han — sparkat det ur vägen och fortsatt sin bana. Louis tänkte derför, att ett onyttigt sjelfmord vore en feghet: det vore att öfvergifva Olympe, för att sjelf undslippa stridens smärtor. Nej, han måste lefva, aftorka sina tårar, och liksom motståndaren väpna sig med stoiskt lugn, för att på lif och död bekämpa dennes nedriga planer. Men vid verkställandet af denna föresats mötte Louis oöfvervinnerliga svårigheter. — O, sade han till sig sjelf, gripen af förtvislan — att hvarken kunna dö eller döda! att vara afvapnad och icke ens våga önska sig vapen! Medbrottsling om jag tiger .. sadermördare, om jag talar! Är jag ett vidunder eller