Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1855, sida 2

— AA — re — drig och onaturlig ton af den förolämpade dygden. — Nej, jag tror er och är tacksam för ert löfte, svarade Louis med ansträngning. Doktor Cret svängde sig om på klacken och hoppade upp i sin karriol, som några ögonblick derefter rullade bort; då han passerade förbi fönstret till sitt rum, lutade sig den gamle läkaren ned och nickade vänligt åt sin son. När Louis befann sig ensam, betraktade han nästan med förskräckelse den faderltga boning, som han älskat så mycket och välsignat så ofta i sitt minne. Det tycktos honom nu, som om sjelfva väggarne och möblerna, dessa gamla vänner från hans barndom, vore delaktige i sadrens brottsliga assigter och beslackade såsom han: en djup assmak bemäktigade sig honom. Den hotelse om sjelfmord, hvilken han såsom argument under dispyten framkastat, framställde sig för hans sinne med förförisk lockelse. Dö! det vore ju att till Gud och hans mor obeflackad öfverlåta sin kärlek, innan den hunnit vanhelgas! det vore ju att fly, utan att behöfva förbanna denne fader, som han egnat en tillbedjande vördnad, — att bevara allt, som ännu återstod af hans illusioner, att obefläckad och ren taga farväl af vetandets gudinna, som lofvat honom så stora